~*~ Gott nytt år!!!! ~*~

Efter dagarna tre...

Intensivyogan med stoort I är över. Tre dagar, drygt två timmar per dag till brädden fylld med fantastiska asanas som både känns härliga och... smått otrevliga. Jag har lärt mig så mycket, både om mig själv och om ashtangan. Främst har jag lärt mig hur lite jag egentligen vet. Mycket ödmjukt har jag insett att mina ringa framsteg är en droppe i havet. Och det känns så bra, åtminstone just nu. Frustrationen lurar bakom hörnet, jag känner hans ilskna ögon stirra på mig men hey, det tar jag sedan. Nu är det bara.

Något som berörde mig var att få möjlighet att mantra på sanskrit, att få visa min vördnad inför yogan och dess föregångare. Vördnad är något som vi har lite av i vårt liv, vi har liksom tappat detta med respekt för kunskap. Visst är det viktigt att se framåt, att inte låsa sig alltför mycket vid det som har varit, åtminstone känslomässigt. Men ifall vi inte tar fasta på urgammal visdom så blir vi rotlösa. Och det är när vi återvänder till rötterna som vi finner meningen. Alltid.

julen syns

Julklapparna utspridda över golvet och bordet.

Det verkade som en underbar idé, att ge chix massor med smålego. Det var ju något som jag själv ville ha, då för typ femtio år sedan när det begav sig, men aldrig riktigt fick. Kanske det inte fanns smålego då, vad vet jag. Anyway. Barnen blev själaglada och har byggt och byggt. Och nu är varenda liten bit vackert strödd över golvet. Som en modern kladdtavla som det gör jäkligt ont att stiga på. Pysselgrejerna är också tagna i bruk. Det syns i vårt badrum. Det är svårt att få bort alla färgfläckar som torkar fast i fejkporslinet.

Julen lever.

I sällskap

Det viktigaste nu så här efter alla julklappar, ringdans och chokladätande är inte vad man har fått utan vad man har lärt sig. Vad kan man ta med sig från denna julafton, vad gömmer man i själens varmaste hörn? Jag lärde mig detta, och jag hoppas att jag håller det i mitt närmaste minne, att fastän det verkar bli riktigt riktigt fel, så ljusnar det och allt blir bra. Fastän man kanske inte fick den julen som man i sin enfald trodde man hade beställt, så finns det något att hämta, något att lära sig. Annorlunda behöver inte vara fel. Annorlunda är sällan fel, bara ovant.

Juldagen har varit så skön. Yoga med otroligt mjuka Mia, snabb frukost, julbastu med otroligt ljuva Lena med familj, improviserad jullunch, spel med skratt, kaffe och saft, städning här hemma och nu har finaste maken stuckit iväg på dåligheter. Kvar finns en sovande minsting, jag och salta nötter samt julmust. Ikväll får Abba hålla mig sällskap framför teven.

Dagens tänk: Ja tycker bäst om pappa, mamma, storasyster...Å me sjölv förstås!

(treåringens sista ord förrän hon somnade sött med hennes lilla hand i min)

Julbak

Irriterad förut, förnöjdare idag. Har bakat bröd och gjort iordning janssons frestelse, en maträtt som jag förövrigt inte gillade förrän jag blev gravid med minstingen. Då fick jag janssoncraving och sedan dess suktar jag efter potatis och ja... vad det nu än är för fisk.

Jag fotade lite ute idag, det var så vitt och vackert, men allt blev lite grått och halvtaskigt så jag ids inte klistra upp dem. Tänkte sedan copy pasta in min favvojulsång, men det kändes lite snark. Så jag serverar er en lindström istället http://www.bonton.se/sv/index.htm (för en jansson.)

Sköt om er, se till så att ni inte råkar ut för samma sak som stackars tomten på bilden samt ha en gooood jul så hörs vi när hela spektaklet har dana ut!

Damm i vårt vardagsrum (mel. Gläns över sjö och strand)

Mmm, julefriden sänker sig över vårt hem. Allt är färdigt fixat, golven blänker, lutfisken lutar och far och mor skålar i alkoholfri glögg medan barnen klipper pappersdockor och städar upp pappersflisorna efter sig. Ljusen tindrar i den täta granen och alla släta vackra shabby chick julgransprydnader dansar sakta i bläblablubloblibly.

Jag håller på och förkyler mig och intet är gjort. Eller jo, klapparna är klappade och klara, alltid något. Annars ser det väl ut som vilken tisdagskväll i november som helst. Jag orkar inte riktigt stoppa stresskulorna a la Martix längre och känner mig lite småstressad över det faktum att jag inte riktigt får till det som jag vill. I år igen. Min mamma är helt hyperduktig på att pynta och ordna, feja och inreda, men jag orkar inte. Skyller på barnen, men det stämmer inte riktigt. Jag har inte lust att ordna julkortsvackert men kan samtidigt inte stå för det. Outar mig därför på bloggen lite. Blottar mig. Se, hos oss så blir det knappast riktigt bländande rent och julefrid och tipp tapp topp. Det blir bara sådär. Och hur skulle det ens kunna bli riktigt bjällerklang när jag önskar mig en dörrmatta där det står "I had a clean house yesterday. Sorry you missed it"

Nu ska jag pallra mig ner och fortsätta läsa min bok om buddism. Alltså, hur skulle det någonsin ens kunna bli Jesus-jee, när jag läser om Buddha tre dagar före den heliga nedkomsten? Usch vad jag har huvudvärk. Klart slut.

Sagan om den lilla lilla gumman

Hälsade på min gammelfaster idag, en trött men knivskarp dam på de nittio. Det är förunderligt hur rofyllt det är att hälsa på henne, hennes dagar är fyllds med smärta och vedermödor men ändå ser hon oss som hälsar på. Hon berättar ärligt hur hon har det, att hon känner liemannen i hasorna men hon klagar inte. Ingen teve eller radio stör friden, istället har hon prydliga högar med tjocka böcker som hon läser. Hur mycket hon orkar läsa nu vet jag inte, men hennes energi är definitivt inte splittrad. Hon är i sin lilla lägenhet. Tiden verkar stå stilla, hon sitter i sin gungstol och berättar om tiden från förr. När man städade från golv till tak, när allt skulle skina inför julen. När man var så trött på julafton att man inget orkade. Hon berättar om en naken glödlampa i taket, om vatten- och slaskhinkar som skulle bäras upp och ner för smla vindstrappor. Sakta skildrar hon en för länge sedan flydd tid, då livet bestod av hårt arbete för att få livet att funka. He er int na fatifinland namejr, säger hon till sist förnöjt.
Hon ser trött ut när vi lämnar hennes lilla hem. Hon förbjuder mig att gräla på min barn för att de är så fulla med liv. Hon vet hur barn är, jag ska vara glad över att de inte sitter stilla och stirrar.
Fina fina faster. Hon påminner mig indirekt att jag lever ett väldigt bekvämt och modernt liv. Och jag behöver påminnas, om och om igen.

Barnaänglar

Ledig, fri som fågeln. Så när jag kom hem från jobbet blev jag så innerligt trött att jag blev tvungen att gå och lägga mig. Bara en liiiten stund, sluddrade jag och vaknade två timmar senare av att jag dreglat ner kudden. Jag fattar inte ens varför jag är spak, mitt jobb är inte ändå så krävande. Men hålligång är det från första minuten till den sista, kanske det är det som tröttar ut mig. Men oj vad jag trivs. Varje uns av min själ sjunger att jag är precis där jag ska vara just nu.

Fick en juldikt av en liten änglatös idag, ni ska få ta del av den:

en dikt
Du är jete snel Åsa. Du är så snel att Du får jete myke jul-klapar.

Jag blev lite pylig när jag läste hennes prydliga bokstäver. Kärlek. Tack tack tack för att jag får ha det arbete som jag har. Jag är priviligerad.

Sol ute...nej, var är den!?

Uj, mörkret omsluter verkligen hela min kropp och hela mitt sinne. Trött, seg, dåsig... Borde kanske fundera på att äta extra D-vitamin. Och järn. Men hellst skulle jag vilja se lite sol, känns joutava att solhälsa till grådaskigt mörker. Man måste skapa sin egen sol ifall den riktiga lyser med sin frånvaro. Så imorgon ska jag på en liten fest och jag bara vet att det kommer att vara en sjövild tillställning eftersom jag har köpt en hel flaska julmust åt mig själv. Jag kommer att raggla hem. Mmmm, julmust...

Karmaröd

Vissa går igång på skor, andra gillar handväskor. Jag blir salig när jag står på torget framför rotsaker, grönsaker och en massa äpplen. Allt ekologiskt och vackert. Så idag släpade jag hem två kilo potatis, en kilo morötter, en påse rovor (fråga inte mig varför) och tio stycken rödbetor (igen, jag har ingen aning om varför). Jo just det, en handväska också. Men den köpte jag inte av torgparet utan i en butik. Anyway. Kokade rotsakssoppa med linser och slängde nonchalant med en rödbeta också. Oj du milde vad rödbetor är härligt röda, och det sprider sig som ringar på vattnet. Bokstavligen. Rödbetan var i klar minoritet men lyckades sprida sin karma på hela soppan. Jag och äldsta tösen vill ha mixad linssoppa och det var som att servera ketshup.Men gott var det. Och nyttigt. Och eftersom jag vill ha balans i mitt liv så måste jag ju äta lite onyttigare ikväll. Ja, ni ser. Sista bilden.

Ps. Rödbetor innehåller massor med folsyra och kalium. Det sistnämnda är bra för muskler och nerver, mums för de som tränar med andra ord. Rödbetan innehåller även mycket fibrer så den ger en lång mättnadskänsla. (källa: De 100 nyttigaste matvarorna, iForm)

Hormonell klagomur

Denna torsdagen är inte mitt liv. Och tur är väl det. Suck. Äsch, jag struntar i detaljerna, lika bra att skylla på det som skyllas bör. PMS. Sådant som jag annars viftar bort med ett skratt får mig att gråta av ilska. Hormonerna dansar hambo med mig och jag hinner inte hålla takten. Alltså blir jag trampad på tårna, skuffad mot väggen och till sist snubblar jag och ramlar omkull. Smidig som en uppsvälld val. Och vet ni, pepparkakor gör mig inte snällare, tro mig. Jag har satt i mig xx antal.

Och nu dags för den sliskigt uppmuntrande delen av min klagovisa: den fejkade positivismen:

Imorgon är det fredag, arbetsveckan är slut och på kvällen får jag gå och konserta tillsammans med finaste maken. Skulle egentligen vilja äta chips och njuta av musiken, men det är inte så populärt i en kyrka tror jag. Så jag hoppar över det. Och så blir det lördag, ledig och fri som en fågel. En hel dag att disponera som jag och familjen vill. Och sedan blir det söndag, vackra vackra söndag.

Livet är bra. Det är jag som har inställningsproblem för tillfället.

Ingen stresspress

Lugnet råder, tyst det är i huset. Tyyyst i huuuuset... Och så vidare. Barnen och maken är borta på pepparkaksbak. Fast knappast länge till, jag får väl njuta så länge det varar.

Annars inget extra under himlarymden. Har sju dagar kvar på jobbet, but who´s counting? Sedan blir det lite ledigt innan en ny termin tar vid. Känner mig för övrigt ödmjuk inför det faktum att det verkar bli en vit jul. Vita jular är ingen självklarhet längre, nu suger jag i mig allt det vita gnistrande magiska som omger mig så fort jag tittar ut. Det ser så mjukt ut.

Sista hathayoga ikväll, sista ashtanga yoga på söndag. Sedan blir det att försöka få till det själv. Jag tar dagen som den kommer, stoppar stressmomenten lika snabbt som Neo frös pistolkulorna i Matrix. Det finns så mycket att hänga upp sig på, att älta och förstora (förstöra). Så får inte yogan bli.

Shanti.

Kärlekens och matens dag

Söndag. Kärleksdagen. Det är något magiskt med söndagar, allt blir så bra just då. Svängde ihop en vegelasagne av en massa rester (se bild) och det blev hur gott som helst. Tillsammans med krutonger, gurka och nybakade scones kändes det som en riktigt söndagsmiddag. Ett skönt trendbryte från makaroner och sojakorv. Finaste maken kallade mig huslig och på ett omodernt sätt kändes det roligt att höra. Jag- huslig. Vem skulle ha trott det för några år sedan. Blev så upphöjd av tanken på mig själv i rutigt förkläde, mjöl på kinden och papiljotter i håret att jag blev tvungen att baka en lingonpaj. Och nu ska jag kila ner och skura kylskåpet.

(Översta bilden: minsta skruttungen ville också tillreda mat med sin mor så hon släpade leksaksugnen till köket och kokade sedan pasta och kött medan hon sa åt mig att hon inte kommer att äta den mat som jag tillredde)

Som jag vill ha det

Det är så sällan det händer. Jag kommer inte ens ihåg när det blev såhär sist. Men nu är det bara så. Vårt hus är alldeles vackert städat och snyggt och detta fastän vi städade igår. Alltså, igår!! Ännu är det upplockat, mysbelysningen hänger var den ska hänga, det doftar svagt av hyacint och gammaldags ros och diskbänken bländar i skenet av adventstaken. Det kan ju förvisso vara så att den minutiösa ordningen beror på att vi inte varit hemma på hela dagen, men ändå. Jag tindrar ikapp med värmeljusen och njuter av att vara härskare över dammfältet. En segrande krigare som är mycket medveten om att en ny strid väntar imorgon och chansen att avgå med seger är ungefär 12,8 %. Men what the hell, det är nuet som gäller. Och nuet andas harmoni.

Ugh

You Are Warrior II
You are confident and brave. Failure is not an option for you.You aren't easily intimidated or scared off. You will stand and fight.You have more endurance than anyone you know. You have a will of steel.When other people are giving up, you're the one just getting started.


Där ser man. Krigaren. Det är först nu på senhösten som jag verkligen har börjat uppskatta krigarserien, den är nästan väl tung för mina axlar. Men nu funkar den. Och tydligen så är jag också en krigare. Fast jag är pacifist.

Så, vilken asana är du?
http://www.blogthings.com/whatyogaposeareyouquiz/

Mitt försvarstal

Det verkligen känns att det är mörkt nu. Jag är seg och trött trots massor med extra c-vitamin och zink. Men det är faktiskt ok, vi är inne i en period av vila och då är det viktigt att lyssna på kroppen och ge den vad den behöver. Och jag behöver sömn. Tre starka yogapass i veckan och massor med snarktid på det. Då tror jag att jag mår som bäst.

Håller på och läser en bok som heter Sluta kämpa-börja leva. Boken är ok, lite medelkrisvarning men väl läsvärd ändå. Författaren Sanna skriver bland annat att choklad stänger om hjärtat. Också koffein, alkohol och andra rusmedel har samma effekt, vi bygger en mur kring våra hjärtan med olika livsmedel. Genom att skippa i mitt fall chokon så skulle jag på andra sidan abstinensen finna en försnöjsamhet som jag inte kan hitta i Fazers blå. Intressant, och lite tråkigt tycker jag. Jag tycker det är så skönt att unna mig socker, jag syndar inte med något annat så jag vill ha mitt begär ifred. Det är ju så himla oskyldigt. Samtidigt vet jag att det inte är bra för mig, eller för mina snygga snäva jeans som... fastnar på halva vägen för tillfället. Kanske det vore på sin plats med ett decemberlöfte: choko bara en gång i veckan? Nej, inga nyårslöften, de håller inte. Men ett decemberlöfte, det låter väl lockande?

Skinktankar

Min första jul som icke-kött ätare. Demiveggo. Lite knepigt i en tid som andas köttbullar, julskinka och revbenspjäll. Det sistnämnda har jag dock aldrig ätit, men det passade bra in i meningen. Anyway. Lika bra att mota Olle i grind, leta reda på passande recept och sedan söka upp likasninnade (Mia) och sedan kan vi sitta och snaska bönor och linser tillsammans. Fast mitt triumfkort är fisk, jag äter fisk i alla de former (utom lutfisk och sill) så det blir väl en hel del av den varan skulle jag tro. Den största utmaningen blir väl att hitta ett substitut för skinkan. Jag kommer inte ihåg om jag ens åt skinka ifjol, jag är inte särdeles förtjust i den, men traditionen väger givetvis tungt. Finns det månne sojaskinka?

Tur att det åtminstone finns choklad.

Kort om kort

Julkort, det är ångest på hög nivå för mig.

För det första har jag två söta flickor så egentligen så booorde jag fota dem i julig miljö med tomteluvor på sned och tända ljus som fladdrar. Men jag orkar inte. Eller, jag vill inte. De kommer att fäktas med ljusen före jag har färdigt knäppt alla bilder. Och det fåniga är att jag är överförtjust i alla egenfotade julkort som droppar in i postlådan. Hänger upp dem på kylskåpet, visar dem åt svärmor och så vidare. Men jag orkar inte fota mina egna chicks.

För det andra gillar jag att pyssla, eller - mina barn är galna pysslare. Alltså borde jag klippa och klistra ihop julkort tillsammans med kidsen, gnabbas om vem som ska ha den bästa saxen, vem som har tömt ut allt glitter, vem som har slarvat bort filttyget... Jag orkar inte. Eller, jag vill inte... Men igen, jag älskar hemmagjorda julkort. Hänger upp dem på kylskåpet, visar dem åt svärmor... ja, ni fattar.

Iår ska jag (igen) försöka ta mig i kragen. Bjuda till lite. Låta chix få vara kreativa med sin mor. Skapa julminnen. Ja, jag ska faktiskt försöka. Men om det inte lyckas så tackar jag skaparguden att det finns vackra Jenny Nyström kort i var och varannan butik.

Drömmar

Ska ikväll på en föreläsning om hur man tolkar sina drömmar. Och det bara måste bli intressant. Jag ska fundera ut en bra dröm att försöka tolka sålänge jag kör till Nycabi.

En arbetsdag kvar denna vecka. Skönt. Det som är så underbart med stressiga och tålamodsprövande veckor är att man växer. Fastän det är tufft och lite ledsamt så känner jag mig stark. Härligt att upptäcka nya sidor hos sig själv, att jag faktiskt kan ta motgångar utan att direkt racka mig på själv. Att inse att det faktiskt räcker att göra så bra man kan. Och att det inte betyder något vad andra tycker, så länge man själv vet att man har gjort allt man kan.

Dagens tänk: Åren går, blommorna slår ut likadana...
Åren går... men människan är sig inte lik.
Zenrin Lewis

Juligt

Mycket jobb på jobbet, men det är ok eftersom jag vet att det bara gäller en liten tid. Konstigt vad man egentligen orkar bra när man håller fast vid den tanken. Bara en liten stund. Lite samma sak med julen egentligen, shoppade vad jag hoppades skulle bli de sista julklapparna idag, men än har jag två kvar. En åt ettåriga gullungen och en åt finaste maken. Resten är om än inte inpakterade så åtminstone inhandlade.
Vår familj hör till kategorin "så lite krääsä som möjligt-så mycket mystid som möjligt". Så våra barn får bara typ fyra paket på var - lite kläder, varsin docka och bok samt smålego. That´s it. Jag har ingen lust att överösa chix med presenter som jag ändå måste plocka upp 1000 gånger från golvet. Jag har (vanligtvis) korta dagar och halvtaskig lön för att kunna vara med mina barn så mycket som möjligt, och min man är hemma varannan vecka. Det är en som en enda stor tidlös julklapp som de får njuta av hela året. Hur mycket de nu njuter av vårt påtvingade sällskap är givetvis en annan femma...

Dagens tänk:Man skulle kunna uppfostra två barn för vad det kostar att hålla sig med en last. Benjamin Franklin

damm

Alldeles ensam tillsammans med dammsugare och dammvippa. Ordet städar räcker inte till, det känns som om det går djupare än så. Sorterar, ordnar, slänger, fixar, putsar. Musiken dunkar i högtalarna, jag ömsom sjunger, ömsom lyssnar. Så vad gör jag framför datorn? Lunchar. Ekoäpplen och ekomorötter. Underbart goda. Men nu är de slut, nu återvänder jag till krigsplatsen, nej förlåt. Flickornas lekrum.

Skön söndag på er!

jordad fredag

Fredag. Jag orkade inte äta kvällsmat, somnade vid matbordet och blev tvungen att gå och lägga mig. Flickorna fick sitta kvar och avsluta för sig själv. Sedan smög de iväg upp på vinden för att bygga koja. Jag sov en halvtimme och sedan infann sig orken igen.

Känner mig väldigt jordad just nu, alla känningar och känslor som jag annars upplever verkar vara avstängda. Det finurliga är att jag vet att de är så det ska vara nu, det finns inget annat. Ändå är jag frusterad, avtrubbad och fumlig. Jag har blivit så van, lärt mig att ta för givet. Men nu ska rötterna förstärkas, djupt ner i jorden ska de söka sig och ge mig en ännu stadigare grund att stå på. Det kommer tydligen att behövas.

Imorgon får jag hoppeligen lite egentid tillsammans med min yogamatta och ett värmeljus. Axlarna är styva efter en arbetsam vecka. Det kommer yogan att råda bot på.

Dagens tänk: Vi erbjuds hela tiden tillfälle att vara den vi i grund och botten är.

H D Thoreau

Arma Stefan

Jag har skapat ett monster. Ett litet monster med åtta ben och det smålustiga namnet Stefan. Stefan Spindel. När min dotter hade svårt att sova så hittade jag raskt på en lustigkurre vid namn Stefan Spindel som spinner stora nät och sedan ivrigt väntar på att flugor och myggor ska fastna i det. När en stackats fluga trasslat in sig sedan skyndar Stefan dit, sprutar senap på offret och äter upp den. Enkelt, barnsligt och lite tröttsamt att återberätta varje kväll. För nu är det Stefan som gäller. Nu duger inget annat, inte Pettson & Findus, inte Bu & Bä, inte Astrids vackra väsen. Bara Stefan.

Suck.

Bilden är framgooglad, men ja, ungefär sådär ser Stefan ut.

Stark medicin för starka barn

Inget jobb idag, hemma med trött barn. Men nu borde vi ha sista vaknatten framför oss, både konventionell och alternativ medicinering i full gång. Mina vackra barn har bitit ihop och ätit potatismos med färsk vitlök i, yoghurt fullpepprad med max bifidus, koncentrerad c-vitamin och zink samt druckit hälsote med honung. I utbyte fick de fyra klistermärken som de stolt klistrade upp på sin tavla. De samlar ihop klistermärken till myskväll med hyrDVD med valfri snacks. Och denna kväll av medicinering tog dem en bra bit på vägen. Barnen är nöjda, jag är nöjd. Nu ska vi bli alldeles friska och starka.

Framgooglad bild

söndag - yogadag

Yoga.
Har aldrig trott att jag skulle orka "träna". Jag har aldrig varit den som orkat en termin med aerobic, hell jag har knappt orkat ett pass. Alla studs hit och dit, flås, svett och ben och armar som hjälplöst trasslar ihop sig. Högröd i ansiktet, ilsken som ett bi över alla tillkortakommanden. Och total avsaknad av tålamod.

Yoga. Men något smög sig på mig. Placerade sig bekvämt i lotusställning tätt intill min själ och pusselbitarna började falla på plats. Styrkan, mjukheten och närvaron som yogan ger mig är obeskrivlig. Varje gång jag stiger på min matta och tar tag i min andning är det som om jag kommer närmare mig själv. För varje myrsteg framåt som jag tar så känns det som om jag återerrövrar något som jag en gång kunde, men glömde. Jag möter mig själv. Och jag behöver inte längre vika undan med blicken. Jag sträcker på mig själv. Andas. Sträcker upp mina händer och påbörjar dagens första solhälsning.

Lördagsnöje

Har tvättat fönster idag, ska fortsätta så länge lusten finns. Är annars ingen fanatiker när det kommer till fönstertvätt, tycker att allt är i sin ordning ifall man kan skilja på dag och natt när man tittar ut. Men nu är jag på g, gör lite i gången och så får det bli som det blir. Finaste maken bygger på vår lilla bastu, jag längtar efter att få köpa en skön bastukudde och placera den på lava. Men det dröjer nog ett tag än. Allt har sin tid.

Dagens tänk: "Så länge vi inte i grunden lärt känna oss själva, ter sig andra som främlingar för oss" Zen och konsten att älska av Brenda Shoshanna

Dagens blänk: när jag förnöjt speglade mig själv i det rena fönsterglaset

Dagens sänk: då jag blev tvungen att hårt stå på mig som mamma trots en femårings gråtande protester. "Ja tycker int om de mamma" Nej, jag tycker inte om mig själv alltid heller.

Vilse i tekniken

Uj, jag känner mig så ovan med allt det nya! Jag hade pejl på det tekniska läget på min gamla bloggplats, nu är det annorlunda och utmanande för mitt ringrostiga webbintellekt. Jag är ingen fena på klick klick, men det ska väl gå att lära sig. Piffa upp med lite bilder och så. En sak i taget!

Det passar utmärkt för mig att blogga idag eftersom jag har tappat en del av min röst. Med en del avses att jag kan prata, men det låter lite risigt. Jag är inte förkyld utan det är väl halschakrat som strular. Eller nåt. Enligt min underbara frissa som också är inkommen på både det ena och det fjärde så har jag problem med att kommunicera. Inte svårt att prata, utan att uttrycka mig rätt. Konstigt nog lär det vara kvinnor som har större problem på den fronten än män, som pratar mindre men uttrycker sig själva bättre. Kanske något för oss ladies att fundera över. Säger vi faktiskt som det är, eller låter vi det väsentliga drunkna i ett allmänt ordflöde?

Nu flyttar jag in

Har haft adressen ett tag men inte riktigt tagit tag i det. Väntat, funderat och nojsat på fram och tillbaka. Nu har jag bestämt mig, det blir en ny blogg. Min gamla var trevlig och ombonad, men ibland behöver man ta språnget ut i det okända. Våga släppa taget lite och flytta in i något nytt. Så det är precis det jag gör nu, och jag hoppas att du vill följa med. Jag har inte möblerat klart och det kan hända att det känns lite stökigt men jag lovar att det kommer att bli hur bra som helst. Monolog eller dialog, det bestämmer ni. Jag är öppen för det mesta.

Så sparka av er skorna, sätt er bekvämt framför skärmen och känn er riktigt välkomna.

Ny blogg - en nystart?

Oj då, hur gick det här till? Skulle bara kolla e-posten och plötsligt har jag skaffat mig en ny blogg. Ja se livet...

Men då är det väl bara att börja experimentera då! Välkommen in och ta av dig skorna.