A star

Frejstade singstar för första gången i hela mitt 27½ åringa liv- och det var riktigt kul! Såpass kul att jag och sistá ska ha singstar förmiddag imorgon. Måste söka fram min fjäderboa och glitterögonskugga.

En kvällsdikt av största vikt

Baka baka liten kaka.
Det är det enda rätta.
Vem ska orka kakan smaka,
i denna tunga hetta.
Jo det ska ju far och mor
Alla chix dock ingen bror.
En bit kvar åt L-man,
för han är ett kak-fan.

Drar till villan imorgon med kakor och pizzor.
Vi skrivs!

Samlar mig

Puh, nästan för varmt i solen. Belönar mig själv för ogräsrivningen med en stunds inomhusvarande framför datorn. Lovade kids att vi ska cykla till byn och köpa glass och jag behöver samla lite energi före.

Njöt av villaliv igår. På kvällen badade vi bastu och kids spenderade en låång stund i vattnet. Eftersom det är ganska grunt och jag är ganska lång så iddes jag inte plaska tillsammans med dem. Istället stod jag kvar på gräsmattan/stranden och insåg plötsligt att kroppen ställde sig i bergspositionen. Ska jag yoga här och nu, frågade jag mig själv lite förvånat. Tydligen. Spontanyoga framför vatten medan kvällsolen lös bakom trädtopparna. Grannarna mittemot potten fick dessutom sitt kvällsprogram serverat. Det bjuder jag på.

Skugga önskar jag er!

Läsch

Barn och man är ute ur huset och kommer inte hem på en bra stund. Ensam med ens, för första gången på riktigt länge. Njuta är bara förnamnet. Kryckisen har blivit upgradad till finaste maken, han skippade på eget bevåg gipset i torsdags och använder det trassliga benet så gott det går. Lite konstig gångstil har han, foten har droppat ner, men det ska tränas upp och jag vågar faktiskt tro att det blir riktigt riktigt bra. Känner mig ödmjukt tacksam, det är ingen självklarhet att man läker 100%. Stor hjälp har jag haft av affirmationen "allt ordnar sig perfekt". Den meningen har snurrat i mitt huvud mer eller mindre dygnet runt.

Vad göra idag då? Tja, ska riva lite ogräs och sedan ska jag plantera rumpan i solstolen och läsa en god bok. Som min finaste frisörska/smygterapeut sa igår när vi pratade om stress: Jag måste ju hinna ha lite kul emellanåt.

Solsken åt er!

Mellarapport

Midsommaren so far:

+Jag har ätit god mat

+Jag och finaste mamma vann en ärofylld pidroturnering

+Jag fick tillbringa midsommarafton i det bästaste sällskapet av alla

+Jag har fått vara barn, mamma, syster, moster, svägerska och fru

+Jag har för första gången epilerat mina ben. Det var ett hårresande äventyr.

-Jag söndrade ett frysfackslock. Fast mamma sa att frysen såg så praktiskt ut att hon nästan funderade på att söndra resten också. Då finns det inga onödiga hinder, raka rör till den frusna maten. Jag har fina föräldrar.

Från er egen blomflicka:

Midsommarmusik goda vänner.

Ha en underbar helg!

Pensionärsfronten intet nytt

Oj Herre je, jag håller på att läsa en bok om musik och hjärna, skriven av en neurolog med det lyriska namnet Sachs. Den andra boken jag plöjer igenom är en biografi över Kleopatra. Vad tusan ska jag göra när jag fyller femtio när jag gör femtioårs grejer nu? Vad gör ungt folk nuförtiden? Lever ni också ett lätt tillbakadraget pre-pensionärsliv?

...tills mitt balkanska blod brinner...

Femtio år är vackert. Om jag förstod rätt så känner man sig inte alls färdig än trots sin aktningsvärda ålder. Den tanken är spännande, när jag var yngre trodde jag att man en morgon vaknar och bara vet. Man är fix och färdig i trygg förvissning om att man har all den kunskap som behövs. Självförtroendet och självkänslan är grundmurad, man har tämjt världen och den rigger ihoprullad vid ens fötter och spinner. Men så är det då inte. Jag kan anta att en del velighet är borta, man har ju trots allt plockat på sig en del erfarenhet och levnadvisdom längs livsvägen. Men man är inte färdiggräddad. Långt ifrån.

Nu finns denna grupp inte på tuben, åtminstone hittade jag inte några spår efter dem. Men tänkte ändå tipsa om musik för glädjen och livet. Mina finaste vänner: Östblocket. Så fort jag har balanserat debit och kredit i slutet av månaden ska jag inhandla båda skivorna. Sedan ska jag drapera mig i en böljande kjol, en scharf i håret och en tamburin i handen. Barnen får hjälpa mig att flytta vardagsrumsbordet och stora mattan och sedan ska vi dansa tills fötterna brinner och morgonfåglarna börjar sjunga i linden. Eller tills kryckisen (vild av avundsjuka för att han inte kan vara med och dansa kan jag tänka mig) klagar över tinnitus.

changeling

Ny bil, femtioårsfest och en gudabenådan konsert igår. Jag lever i omvälvande tider. Nu: packa.

Rapport från er bratz

Vad brazigt att vara småsur när man har fått behålla jobbet. Ja se vi 80-talister, vi är smått missnöjda hela tiden verkar det som. Nu ska jag dock förtydliga mig, jag är mycket glad över att få vara ännu ett år på mitt jobb. Jag är ödmjukt tacksam över att få fortsätta, att bli utanför skulle ha smärtat ända ner i själsrötterna. Många många tvingas lämna sina jobb eller bli permiterade så jag är verkligt lycksalig som har kvar mitt. Ändå känns det lite avigt att bli ifrågasatt, fastän det inte alls är personligt. Men återigen, alla anser väl att det jobb man gör så är viktigt, annars är man uppenbarligen på fel arbetsplats. Så glöm min sura ton i förra inlägget är ni rara.

Annars mår ni? Jag är glad i hjärteroten efter en skön och syrerik promenad med the kepps (stavarna). Dessutom får jag lägga till en titel i min CV: hoitsu. Putsade min mans sår idag med en öm fast något skakig Florence Nightingale hand. Det ser bättre ut än i går och jag är förviss om att det kommer att bli hur bra som helst. Gärna inom ett par veckor. Så jag slipper ha honom brevid mig när jag kör. Jag kan delge er en talande dialog från igår:
Jag: - Du gör mig nervös när du sitter och kommenderar mig!
Krycks: - DU gör mig nervös när du kör på det där sättet!

Ja ni ser. Moment 22 i ett nötskal. Nu ska jag bowla med kryckisen och kanske vinna. Men bara kanske.

Räddad

Jobbet räddat, åtminstone för denna gång. Vi är tydligen ett besvärligt och dyrt schack, jag och mina kolleger. Nu ska jag avbryta bloggandet förrän jag delger er mina innersta ocensurerade tankar om utvalda människor i styrande positioner.

Livet som famlande dirigent

Oj wii vad jag har dirigerat orkester ikväll. Det var svårare än jag trodde och jag misstänker att min högra hand kommer att ondgöra sig imorgon. Den darrar nämligen nu när jag skriver eftersom jag verkligen gav mig hän åt att vifta rätt takt åt "min" orkester. Jag tror kryckisen blev lite skraj, han linkade nämligen ut för att starta motskari mitt i mitt ivrigaste svajande.

Kompiskalaset är over and out. Ingen ville hem, det är väl ett bra betyg tror jag :)

Har tänkt över hur enormt priviligerad jag är. Ja jag vet, nu kommer en tårögda tusen tack för detochdetochdet, men jag kan liksom inte låta bli att känna vördnad över alla silverkanter som lyser upp mina dagar. Det känns också viktigt att se dem, ta dem till sig och vara förundrad och framför allt tacksam. Kryckisens ben var nämligen inte så bra i skick som vi kanske hade hoppats och trott, såret hade inte läkts så väl och åtminstone en sena är lite trög i bollen. Genast när jag nämner detta för syster sjuksyster så hämtar hon stuff, kommer hit och putsar såret samt visar mig hur jag ska göra för att, ifall det behövs, sköta om kryckisens ben. Men framför allt så finns hon där, det går alltid att ringa och fråga och man bara vet att det finns ett svar. Medan jag svamlar, ramlar och svävar omkring så är det skönt att veta att det finns maalaisjärki ett telefonsamtal bort. Alla mina systrar är faktiskt en stor orsak till att jag ännu kan tänka mig att ha en härligt stor familj.

Livet från soffändan

Stadsrundan avklarad med hedern i behåll. Somnade sedan i solstolen och förbättrade min partiella solbränna med 23 %. Nu är högra kinden lätt rödbrun, fortsätter jag såhär så borde jag vara läckert gyllenbrun i oktober nån gång. Förutsatt att den brunbränna som jag redan har fixat finns kvar då.

Har ett par riktigt bra böcker att läsa, kryckisen fixar smörgås åt mig och jag har färdigklippt gräsmattan för denna vecka.

Life is truly good.

Framtidsjag

Uppdatera sjutton gånger och voila- tekniken lever igen.

Ett kalas överstökat, ett kvar: kompiskalaset på onsdag. Håller tummarna att vädret är någotsånär så alla kids kan vara ute. Tänkte agera lektant tills nyblivna sexåringen schasar bort mig. Kommer säkert att bli en nosblötande tonårsmamma från hell som med nybakade bullar och saft på bricka i högsta hugg vill i teenesarnas rum när de har pojkvänner på besök.
-Mamma stick iväg!
-Men jag har saft och bullar på bricka! Släpp in mig så kan vi spela dataspel tillsammans.

Imorgon ska kryckisen till sjukan och plocka bort stygn, ska bli intressant att se (inte för att jag bokstavligen tänker titta på eländet) om allt verkar bli bra. Det är ju lite senor och jox som ska läka ihop på rätt sätt, så. Sedan ska vi luncha tillsammans, ensamma. Bara jag, han och hans eviga följeslagare the krycks. Ska bli riktigt trevligt. Tror jag ska donera lite blod och liv på samma gång, ifall de dzilldar det. Jag är mitt i en sprutrunda just nu, ska göra mig mera immun mot TBC och det kan hända att jag förklaras ogiltig som givare. Ska se vad de säger.

Ha en underbar vecka alla fina vänner!

Lördagslåten

Denna låt får mina höften att svänga! Jag gillar alla låtar där man får ropa baila baila, då känner jag mig så spansk. För visst är det spanska?

Punkt

Finally Friday måste jag säga. Jobbet är avklarat och ett veckoslut (förvisso fyllt med åtaganden men ändå) hägrar. Uj vad jag tyckte om att undervisa barn i det vackra engelska språket. I skolan har jag hand om nybörjarfinskan och det är också kul, men engelskan och jag går verkligen hand i hand. Dessutom tycker jag om att jobba med barn, sällan mår jag så bra som när jag får skratta och skoja med dem. Det sista de sa åt mig före de for var "Please please ha engelska också nästa år!" Jag får ödmjukt tacka för förtroendet, får se vad nästa år för med sig. Men tillbaka till nuet.

Nuet har sugit skräp denna vecka med både det ena och det andra, men kanske vi ser någonslags ände på eländet nu. Snart har alla friska sommarvindar blåst bort det överflödiga (som tak), dammet kan lägga sig och man ser klart igen. Jag har inte haft möjlighet att yoga alls de senaste dagarna, inte ens en liten meditationsstund har jag lyckats prioritera åt mig. Och det känns i ryggen. Fast shit vad jag lärt mig mycket denna vecka. Jag har i all enkelhet försökt att släppa taget och vara i nuet och dde senaste dagarna har jag insett hur hiskeligt svårt det är när livets båt dansar på vågorna. När allt går sin gilla gång, då är det lätt att sitta med ett saligt leende på läpparna i skräddarställning och verkligen käääänna hur man följer med i flödet. Men när det friskar till, då blir jag gnällig, sur och tycker att livet är en enda ihärdig prövning för svaga själar som mig.

Ny yogavecka imorgon. Och jag tänker: allt för mig dit det är meningen att jag ska.

Spinkig

Nå nu mina vänner, är jag i ypperlig beach 2009 form. Och fullständigt detoxad också. Vad har jag gjort? Tja, blivit drabbad av en rivig sort av maginfluensa. Tycker att det är nästan lite kul, jag har knappt varit sjuk i vinter trots att skolbarnen däckat i både det ena eller det andra. Men första sommarlovsdagen så... Ännu ett bevis på min tröghet kanske.

Annars allt väl och småstressigt. Stora tösen fyller på torsdag, ska ha kompiskalas på fredag och släktkalas på söndag. Detta är ett ypperligt tillfälle att skala av allt extra, jag varken orkar eller vill baka något extra nu och kryckisen orkar inte balansera så länge på ett ben för att få ihop till en kaka. Så då blir det glass, köpta transfettkakor och bullar från frysdisken vid Halppis. Och har gästerna tur så har jag dammsugat. De får ta det som man har det, det är ju ändå bara tjocka släkten och V's kompisar tror jag inte bryr sig hur det ser ut barar de får obegränsat med popcorn.

Söjs lejs.