Hälsningar från Luulo Tautinen

My name is Tautinen. Luulo Tautinen. Ok, så alla i min lilla familj ligger och yrar i hög feber. Utom jag. Istället blir jag bara trött och småirriterad och - inbillningssjuk. Har mätt feber kanske 34 gånger de senaste två dygnen. Det mest imponerande resultatet var 36,0. Det är ju så långt från feber som man bara kan komma. Finaste maken har rekordet i kategorin långvarig feber -
snart 5 dygn med allt från 37,5 till 40. Barnen imponerar med att både utföra yoga, stå på händerna och äta lassvis med mat fast de har så hög feber att man kan steka ett ägg på deras panna. Hur är det möjligt? Viljekraft? Tankekraft?

Har märkt en otrevlig sida av mig, jag är ingen Florence Nightingale. Ni vet, Damen med lampan som vakade över sjuklingarna med ett milt leende på läpparna. Jag bara suckar och himlar med ögonen när maken redogör för sina feberresultat. "Va du e omöjli", suckar jag halvdesperat och smygäter lakrits. Because I´m worth it. Fast det är jag inte.

Jag måste se denna febererfarenhet som en zenbuddhistisk övning. Inte slingra mig som en mask på en krok utan istället vara i nuuuet. Synd bara att nuet känns lite pissigt.

Sick

Enter fever. Fast inte jag, utan finaste maken. Så fort någon i familjen drabbas av sjuuukdom så reagerar jag som värsta organiserade soc.tant. Jag fixar en massa mat, städar och tvättar kläder och ställer iordning för den ultimata katastrofen i en småbarnsfamilj. Att mamma blir sjuk. Inte för att jag ska bli det, men eftersom jag har en plan för det mesta så känns är det lika bra att fixa utifall att. Så det ska jag göra nu.

Dagens haha: Jag har inga pengar med mig. Jag säger Put it on my room och går därifrån. Igår glömde jag säga Put it on my room och gick därifrån. Då ringde restaurangfolket upp till rummet och jag fick gå ner som en satans smitare. Fotbollsfrun

Städsön

Söndag åter. Är för omväxlings skull ensam hemma och njuter så till den mån! Har storstädat sovrummet, hängt om en del tavlor, städat ur byrålådor... *cashar in 10000 vuxenpoäng* Sedan blir det att baka bröd och skura ur duschen, fast inte på samma gång då. Dagen avslutas med yoga. Läste på N:s blogg att man har kommit en bra bit på sin yogaväg när man inte längre har ett behov av att berätta åt folk att man yogar. Hmm, jag har en lång väg kvar då med andra ord. Och tur är väl det, vad tråkigt att vara alldeles färdig vid den ringa åldern av 27.

Och snön singlar ner....

Döda mig mjukt

Oj oj vad jag diggade dem när det begav sig. Spelade nästan sönder mina små högtalare nere i tonårsrummet. Basedrum fick kaffekopparna i övervåningen att taktfast hoppa omkring på köksbordet, mamma skrek i falsett att jag måste sänka volymen men jag hörde inget. Å så sjöng jag med. Ylade från mitt sextonåriga hjärta, inget visste jag men det hindrade mig inte från att tro. Så när jag läste att Obama också diggar dem kunde jag inte låta bli, blev tvungen att tuba dem. Varsågod.

Sökare

Sitter framför skärmen och gör något så hopp- och menlöst som att surfa efter sommarjobb. Jag är inte riktigt säker på att jag ens kan ta något, familj och ett liv som ensamstående varannan vecka totar till det en aning. Fast egentligen är jag väl bara lite bekväm, jag jobbar gärna men vill helst inte börja med något nytt. Alltså vill jag fortsätta med det jag håller på med nu. Fast det kanske kommer att kännas lite ensamt i klassummen sådär i mitten av juli. Hmm, ska fundera genom detta en gång till.

Annars inget extra.

I mina drömmar

Mina drömmar innehåller allt en drömtydare kan önska sig, intriger, jakt, öde hus, båtar stora som enorma flyttblock som jag aldrig kommer ur. Men morgonens dröm var verkligen något alldeles extra. Ifall jag bortser från små petitesser som att jag råflirtade med Alexander Stubb, banade väg genom brännässlor, pratade med en gamma gumma med protes samt blev omringad av väldiga virvelvindar så hade drömmen en vidunderlig avslutning. Efter att (i drömmen då) hade spelat ett dataspel i en stor taxi med en icke-funktionabel fjärrkontrolll så steg jag in i "min" yogaschala i Jakobstad. Där satt alla med korslagda ben och log vänligt åt mig, vissa kände jag och andra inte. En äldre dam, som jag känner "på riktigt" satt med en stor plansch i handen som bland annat föreställde alla chakran. Hon vände sig mot mig och sa med varm röst:

-Åsa, du är som ett stilla regn efter en lång sommartorka.

En komplimang (fastän en ganska udda sådan)! I en dröm! Nu verkar ju detta lite skrytsamt, jag är medveten om att detta är Österbotten, men ändå vaknade jag med ett leende på läpparna. Detta ska jag hålla i minnet när jag känner mig taskig och elak (något som händer tio gånger om dagen eller så)

Dagens tänk: Do what you wanna do. Fuck the rest.

Dwayne i Little Miss Sunshine

tröttsamhetens väg

Gäsp, snart får väl bloggen byta namn till när vi återvänder till sängen finner vi meningen. Jag känner mig pigg och utvilad bara jag får mina sexton timmar, som Marian Keyes så fyndigt uttrycker det. Så igår gick jag och la mig kl 20.45. Vaknade 5.30 med ett tjing och så var den morgonen nästan lite förstörd. Jag skulle nämligen ha fått sova ända tills 6.30 då jag annars får masa mig upp kl 6. Så nu, lagom till kvällsruschen (matlagning och nattning) så börjar ögonlocken bli tunga igen.
Men, imorgon är det lördag och det betyder ashtanga redan från kl 7. Kroppen gav bra gensvar i onsdags så nu hoppas jag på bra feelis imorgon också. Och ifall jag bara orkar steka 750 g köttfärs till sås så är heeela morgondagens matlagning fixat. Räddningen stavas givetvis rester, ett av de vackraste orden som finns.

Dagens tänk: Jag drack en kopp grönt te, och stoppade kriget.
Paul Reps

Barnsligt?

Barn lyssnar. Det tror man inte alltid, speciellt inte om man vistas i vårt hem en stund. Men följande samtal utspelades för en timme sedan.

Äldsta tösen- Mamma, ja vill å slut å ita kött.
Jag- Nej, så läng man växer så behöver man proteiner från animaliska produkter. He e viktåt!
Äldsta tösen- Så man får slut å ita kött tå man int växer namejr? Alltså tå man får mens?
Jag- Eh...jå...ne.... Kan du hjälp me å laga en sallad?

Femåringen har det på klart. Snart har väl hela dagiset det också.

Vita drömmar

Mmm, porr. Ja, inredningsporr givetvis. Ni vet, alla dessa fina tidningar med blanka bilder på lyckliga människor i vita soffor med stora koppar cafe latte som de skickligt balanserar i högra handen medan de klappar burmakatten med den vänstra. Burman som naturligtvis matchar inredningen. Nå, nu låter jag lite för sarkastisk för jag älskar verkligen dessa bilder. Jag gillar att bläddra, att ooa och aaah med uppspärrade ögon. Och nu har jag hitta två vackra bloggar som får mig att dregla: syster ruffa och Humlebacken.

Det är så vitt, vackert, stiligt... och alldeles alldeles underbart. Finaste maken påpekade syrligt att de knappast "spelar i samma liga som oss", men det är ju inte det jag söker efter. Jag vill inte se bilder på halvröriga hem med leksaker på köksbordet och damm på hyllorna. Vill jag beskåda sådant så kan jag lika bra ta en walkabout i det egna hemmet. Nej jag vill ha fantasin. Jag vill ha stylade bilder. För det är ju precis det som det är. Stylat, fixat och ordnat med säker hand. Jag längtar efter inspiration och inredningsglädje, inte the true story behind it all. Jag beundrar dessa driftiga kvinnor med öga för det vackra. Och det är ju ingen hemlighet att jag gärna skulle vilja sälla mig till deras skara, men tiden och lusten tryter. Och så vill jag nog inte ha det just sådär vitt och bländande.

Men inredningsporren, det är min vardagsflykt.

Baila!

Gudars vad folk läser tidningen noga. Ja, nu vet jag sannerligen vad landskapsstafetten är, och det värsta är väl att jag inte ens har vett att skämmas för min ignorans.

Anyway.

Idag fick jag min lationmusik och passade genast på att svänga mina lurviga på dansgolvet (köksgolvet). Vickade nästan höftena ur led när jag låtsades att jag var en vig och smidig magdansös. Men jag hade kul! Och givetvis ser jag precis ut sådär när jag dansar, som bilden ovanför! Jag bär alltid stilettklackar här hemma, vad trodde ni?

Nytt rufs

"Då kommer dom tassande. Rufsiga och lite gnälliga." Det är Gittans gråvargar det, som står och trycker bakom träden med sina lysande ögon. Så kände jag mig igår när jag kom hem från yogan, rufsig och gnällig. Jag är mest arg när jag yogar. Och jag vet inte ens riktigt varför, jag blir bara sur och ilsken. Tänk om det kunde förändras till...kul och pilsken?

Idag har jag dock varit till frissan och kapat av lite hår. Som vanligt blev mitt hår snällt och lydigt just före jag skulle ge mig iväg. Det glänste och svängde sig precis som jag vill ha det, nästan som om det ville säga: snälla, jag lovar att uppföra mig. Klipp inte av mig! Men det gjorde jag ändå givetvis. Eller inte jag då, men vackra M tufsade till mig lite. Och så pratade vi förstås. Om livet, filmer, karlar och barn. Ikväll ska jag och finaste maken titta på Dark knight. Imorgon ska jag på jobb.

Dagens kovnersation:

Jag:- I Larsmo finns mytsi båna. He säkert kul me mytsi knatta.

Äldstingen:- Jå, men om vi sku ha mytsi båna, tå sku du måst laga mytsi mat mamma. Å he vill int du.

Jag:-...ne....

Dansutmaning

Nytt år, nystart. Denna förmiddag har jag suttit framför datorn och skrivit mig ur en bokklubb och sagt upp en prenumeration samt avbeställt två böcker. Uj vad det känns skönt i själen, mindre måsten och mera tid över för sådant som jag verkligen vill göra. Men min CDON beställning är ännu intakt, jag väntar som ett barn på julgubben på att få min latinomusik. År 2009 ska gå i dansens tecken har jag tänkt. Och ja, jag ser ut som en groda i en mixer men det är det ingen som bryr sig om här in the woods. Och eftersom finaste maken inte dansar så gör jag det ensam, eller med chix, eller varför inte med skurborsten. I min väna mors ungdom dansade man, diggade hejdlöst till musik och svettades tillsammans. Numera är det väl kanske inte lika vanligt, men det går det väl att ändra på. Så, dra av er byxorna och alla stickade tröjor och dansa hejdlöst i kalsonger och t-shirten som är gammal och urtvättad. Efteråt mår man toppen och leendet sitter i heeeela dagen.