~*~ Gott nytt år!!!! ~*~

Efter dagarna tre...

Intensivyogan med stoort I är över. Tre dagar, drygt två timmar per dag till brädden fylld med fantastiska asanas som både känns härliga och... smått otrevliga. Jag har lärt mig så mycket, både om mig själv och om ashtangan. Främst har jag lärt mig hur lite jag egentligen vet. Mycket ödmjukt har jag insett att mina ringa framsteg är en droppe i havet. Och det känns så bra, åtminstone just nu. Frustrationen lurar bakom hörnet, jag känner hans ilskna ögon stirra på mig men hey, det tar jag sedan. Nu är det bara.

Något som berörde mig var att få möjlighet att mantra på sanskrit, att få visa min vördnad inför yogan och dess föregångare. Vördnad är något som vi har lite av i vårt liv, vi har liksom tappat detta med respekt för kunskap. Visst är det viktigt att se framåt, att inte låsa sig alltför mycket vid det som har varit, åtminstone känslomässigt. Men ifall vi inte tar fasta på urgammal visdom så blir vi rotlösa. Och det är när vi återvänder till rötterna som vi finner meningen. Alltid.

julen syns

Julklapparna utspridda över golvet och bordet.

Det verkade som en underbar idé, att ge chix massor med smålego. Det var ju något som jag själv ville ha, då för typ femtio år sedan när det begav sig, men aldrig riktigt fick. Kanske det inte fanns smålego då, vad vet jag. Anyway. Barnen blev själaglada och har byggt och byggt. Och nu är varenda liten bit vackert strödd över golvet. Som en modern kladdtavla som det gör jäkligt ont att stiga på. Pysselgrejerna är också tagna i bruk. Det syns i vårt badrum. Det är svårt att få bort alla färgfläckar som torkar fast i fejkporslinet.

Julen lever.

I sällskap

Det viktigaste nu så här efter alla julklappar, ringdans och chokladätande är inte vad man har fått utan vad man har lärt sig. Vad kan man ta med sig från denna julafton, vad gömmer man i själens varmaste hörn? Jag lärde mig detta, och jag hoppas att jag håller det i mitt närmaste minne, att fastän det verkar bli riktigt riktigt fel, så ljusnar det och allt blir bra. Fastän man kanske inte fick den julen som man i sin enfald trodde man hade beställt, så finns det något att hämta, något att lära sig. Annorlunda behöver inte vara fel. Annorlunda är sällan fel, bara ovant.

Juldagen har varit så skön. Yoga med otroligt mjuka Mia, snabb frukost, julbastu med otroligt ljuva Lena med familj, improviserad jullunch, spel med skratt, kaffe och saft, städning här hemma och nu har finaste maken stuckit iväg på dåligheter. Kvar finns en sovande minsting, jag och salta nötter samt julmust. Ikväll får Abba hålla mig sällskap framför teven.

Dagens tänk: Ja tycker bäst om pappa, mamma, storasyster...Å me sjölv förstås!

(treåringens sista ord förrän hon somnade sött med hennes lilla hand i min)

Julbak

Irriterad förut, förnöjdare idag. Har bakat bröd och gjort iordning janssons frestelse, en maträtt som jag förövrigt inte gillade förrän jag blev gravid med minstingen. Då fick jag janssoncraving och sedan dess suktar jag efter potatis och ja... vad det nu än är för fisk.

Jag fotade lite ute idag, det var så vitt och vackert, men allt blev lite grått och halvtaskigt så jag ids inte klistra upp dem. Tänkte sedan copy pasta in min favvojulsång, men det kändes lite snark. Så jag serverar er en lindström istället http://www.bonton.se/sv/index.htm (för en jansson.)

Sköt om er, se till så att ni inte råkar ut för samma sak som stackars tomten på bilden samt ha en gooood jul så hörs vi när hela spektaklet har dana ut!

Damm i vårt vardagsrum (mel. Gläns över sjö och strand)

Mmm, julefriden sänker sig över vårt hem. Allt är färdigt fixat, golven blänker, lutfisken lutar och far och mor skålar i alkoholfri glögg medan barnen klipper pappersdockor och städar upp pappersflisorna efter sig. Ljusen tindrar i den täta granen och alla släta vackra shabby chick julgransprydnader dansar sakta i bläblablubloblibly.

Jag håller på och förkyler mig och intet är gjort. Eller jo, klapparna är klappade och klara, alltid något. Annars ser det väl ut som vilken tisdagskväll i november som helst. Jag orkar inte riktigt stoppa stresskulorna a la Martix längre och känner mig lite småstressad över det faktum att jag inte riktigt får till det som jag vill. I år igen. Min mamma är helt hyperduktig på att pynta och ordna, feja och inreda, men jag orkar inte. Skyller på barnen, men det stämmer inte riktigt. Jag har inte lust att ordna julkortsvackert men kan samtidigt inte stå för det. Outar mig därför på bloggen lite. Blottar mig. Se, hos oss så blir det knappast riktigt bländande rent och julefrid och tipp tapp topp. Det blir bara sådär. Och hur skulle det ens kunna bli riktigt bjällerklang när jag önskar mig en dörrmatta där det står "I had a clean house yesterday. Sorry you missed it"

Nu ska jag pallra mig ner och fortsätta läsa min bok om buddism. Alltså, hur skulle det någonsin ens kunna bli Jesus-jee, när jag läser om Buddha tre dagar före den heliga nedkomsten? Usch vad jag har huvudvärk. Klart slut.

Sagan om den lilla lilla gumman

Hälsade på min gammelfaster idag, en trött men knivskarp dam på de nittio. Det är förunderligt hur rofyllt det är att hälsa på henne, hennes dagar är fyllds med smärta och vedermödor men ändå ser hon oss som hälsar på. Hon berättar ärligt hur hon har det, att hon känner liemannen i hasorna men hon klagar inte. Ingen teve eller radio stör friden, istället har hon prydliga högar med tjocka böcker som hon läser. Hur mycket hon orkar läsa nu vet jag inte, men hennes energi är definitivt inte splittrad. Hon är i sin lilla lägenhet. Tiden verkar stå stilla, hon sitter i sin gungstol och berättar om tiden från förr. När man städade från golv till tak, när allt skulle skina inför julen. När man var så trött på julafton att man inget orkade. Hon berättar om en naken glödlampa i taket, om vatten- och slaskhinkar som skulle bäras upp och ner för smla vindstrappor. Sakta skildrar hon en för länge sedan flydd tid, då livet bestod av hårt arbete för att få livet att funka. He er int na fatifinland namejr, säger hon till sist förnöjt.
Hon ser trött ut när vi lämnar hennes lilla hem. Hon förbjuder mig att gräla på min barn för att de är så fulla med liv. Hon vet hur barn är, jag ska vara glad över att de inte sitter stilla och stirrar.
Fina fina faster. Hon påminner mig indirekt att jag lever ett väldigt bekvämt och modernt liv. Och jag behöver påminnas, om och om igen.

Barnaänglar

Ledig, fri som fågeln. Så när jag kom hem från jobbet blev jag så innerligt trött att jag blev tvungen att gå och lägga mig. Bara en liiiten stund, sluddrade jag och vaknade två timmar senare av att jag dreglat ner kudden. Jag fattar inte ens varför jag är spak, mitt jobb är inte ändå så krävande. Men hålligång är det från första minuten till den sista, kanske det är det som tröttar ut mig. Men oj vad jag trivs. Varje uns av min själ sjunger att jag är precis där jag ska vara just nu.

Fick en juldikt av en liten änglatös idag, ni ska få ta del av den:

en dikt
Du är jete snel Åsa. Du är så snel att Du får jete myke jul-klapar.

Jag blev lite pylig när jag läste hennes prydliga bokstäver. Kärlek. Tack tack tack för att jag får ha det arbete som jag har. Jag är priviligerad.

Sol ute...nej, var är den!?

Uj, mörkret omsluter verkligen hela min kropp och hela mitt sinne. Trött, seg, dåsig... Borde kanske fundera på att äta extra D-vitamin. Och järn. Men hellst skulle jag vilja se lite sol, känns joutava att solhälsa till grådaskigt mörker. Man måste skapa sin egen sol ifall den riktiga lyser med sin frånvaro. Så imorgon ska jag på en liten fest och jag bara vet att det kommer att vara en sjövild tillställning eftersom jag har köpt en hel flaska julmust åt mig själv. Jag kommer att raggla hem. Mmmm, julmust...

Karmaröd

Vissa går igång på skor, andra gillar handväskor. Jag blir salig när jag står på torget framför rotsaker, grönsaker och en massa äpplen. Allt ekologiskt och vackert. Så idag släpade jag hem två kilo potatis, en kilo morötter, en påse rovor (fråga inte mig varför) och tio stycken rödbetor (igen, jag har ingen aning om varför). Jo just det, en handväska också. Men den köpte jag inte av torgparet utan i en butik. Anyway. Kokade rotsakssoppa med linser och slängde nonchalant med en rödbeta också. Oj du milde vad rödbetor är härligt röda, och det sprider sig som ringar på vattnet. Bokstavligen. Rödbetan var i klar minoritet men lyckades sprida sin karma på hela soppan. Jag och äldsta tösen vill ha mixad linssoppa och det var som att servera ketshup.Men gott var det. Och nyttigt. Och eftersom jag vill ha balans i mitt liv så måste jag ju äta lite onyttigare ikväll. Ja, ni ser. Sista bilden.

Ps. Rödbetor innehåller massor med folsyra och kalium. Det sistnämnda är bra för muskler och nerver, mums för de som tränar med andra ord. Rödbetan innehåller även mycket fibrer så den ger en lång mättnadskänsla. (källa: De 100 nyttigaste matvarorna, iForm)

Hormonell klagomur

Denna torsdagen är inte mitt liv. Och tur är väl det. Suck. Äsch, jag struntar i detaljerna, lika bra att skylla på det som skyllas bör. PMS. Sådant som jag annars viftar bort med ett skratt får mig att gråta av ilska. Hormonerna dansar hambo med mig och jag hinner inte hålla takten. Alltså blir jag trampad på tårna, skuffad mot väggen och till sist snubblar jag och ramlar omkull. Smidig som en uppsvälld val. Och vet ni, pepparkakor gör mig inte snällare, tro mig. Jag har satt i mig xx antal.

Och nu dags för den sliskigt uppmuntrande delen av min klagovisa: den fejkade positivismen:

Imorgon är det fredag, arbetsveckan är slut och på kvällen får jag gå och konserta tillsammans med finaste maken. Skulle egentligen vilja äta chips och njuta av musiken, men det är inte så populärt i en kyrka tror jag. Så jag hoppar över det. Och så blir det lördag, ledig och fri som en fågel. En hel dag att disponera som jag och familjen vill. Och sedan blir det söndag, vackra vackra söndag.

Livet är bra. Det är jag som har inställningsproblem för tillfället.

Ingen stresspress

Lugnet råder, tyst det är i huset. Tyyyst i huuuuset... Och så vidare. Barnen och maken är borta på pepparkaksbak. Fast knappast länge till, jag får väl njuta så länge det varar.

Annars inget extra under himlarymden. Har sju dagar kvar på jobbet, but who´s counting? Sedan blir det lite ledigt innan en ny termin tar vid. Känner mig för övrigt ödmjuk inför det faktum att det verkar bli en vit jul. Vita jular är ingen självklarhet längre, nu suger jag i mig allt det vita gnistrande magiska som omger mig så fort jag tittar ut. Det ser så mjukt ut.

Sista hathayoga ikväll, sista ashtanga yoga på söndag. Sedan blir det att försöka få till det själv. Jag tar dagen som den kommer, stoppar stressmomenten lika snabbt som Neo frös pistolkulorna i Matrix. Det finns så mycket att hänga upp sig på, att älta och förstora (förstöra). Så får inte yogan bli.

Shanti.

Kärlekens och matens dag

Söndag. Kärleksdagen. Det är något magiskt med söndagar, allt blir så bra just då. Svängde ihop en vegelasagne av en massa rester (se bild) och det blev hur gott som helst. Tillsammans med krutonger, gurka och nybakade scones kändes det som en riktigt söndagsmiddag. Ett skönt trendbryte från makaroner och sojakorv. Finaste maken kallade mig huslig och på ett omodernt sätt kändes det roligt att höra. Jag- huslig. Vem skulle ha trott det för några år sedan. Blev så upphöjd av tanken på mig själv i rutigt förkläde, mjöl på kinden och papiljotter i håret att jag blev tvungen att baka en lingonpaj. Och nu ska jag kila ner och skura kylskåpet.

(Översta bilden: minsta skruttungen ville också tillreda mat med sin mor så hon släpade leksaksugnen till köket och kokade sedan pasta och kött medan hon sa åt mig att hon inte kommer att äta den mat som jag tillredde)

Som jag vill ha det

Det är så sällan det händer. Jag kommer inte ens ihåg när det blev såhär sist. Men nu är det bara så. Vårt hus är alldeles vackert städat och snyggt och detta fastän vi städade igår. Alltså, igår!! Ännu är det upplockat, mysbelysningen hänger var den ska hänga, det doftar svagt av hyacint och gammaldags ros och diskbänken bländar i skenet av adventstaken. Det kan ju förvisso vara så att den minutiösa ordningen beror på att vi inte varit hemma på hela dagen, men ändå. Jag tindrar ikapp med värmeljusen och njuter av att vara härskare över dammfältet. En segrande krigare som är mycket medveten om att en ny strid väntar imorgon och chansen att avgå med seger är ungefär 12,8 %. Men what the hell, det är nuet som gäller. Och nuet andas harmoni.

Ugh

You Are Warrior II
You are confident and brave. Failure is not an option for you.You aren't easily intimidated or scared off. You will stand and fight.You have more endurance than anyone you know. You have a will of steel.When other people are giving up, you're the one just getting started.


Där ser man. Krigaren. Det är först nu på senhösten som jag verkligen har börjat uppskatta krigarserien, den är nästan väl tung för mina axlar. Men nu funkar den. Och tydligen så är jag också en krigare. Fast jag är pacifist.

Så, vilken asana är du?
http://www.blogthings.com/whatyogaposeareyouquiz/

Mitt försvarstal

Det verkligen känns att det är mörkt nu. Jag är seg och trött trots massor med extra c-vitamin och zink. Men det är faktiskt ok, vi är inne i en period av vila och då är det viktigt att lyssna på kroppen och ge den vad den behöver. Och jag behöver sömn. Tre starka yogapass i veckan och massor med snarktid på det. Då tror jag att jag mår som bäst.

Håller på och läser en bok som heter Sluta kämpa-börja leva. Boken är ok, lite medelkrisvarning men väl läsvärd ändå. Författaren Sanna skriver bland annat att choklad stänger om hjärtat. Också koffein, alkohol och andra rusmedel har samma effekt, vi bygger en mur kring våra hjärtan med olika livsmedel. Genom att skippa i mitt fall chokon så skulle jag på andra sidan abstinensen finna en försnöjsamhet som jag inte kan hitta i Fazers blå. Intressant, och lite tråkigt tycker jag. Jag tycker det är så skönt att unna mig socker, jag syndar inte med något annat så jag vill ha mitt begär ifred. Det är ju så himla oskyldigt. Samtidigt vet jag att det inte är bra för mig, eller för mina snygga snäva jeans som... fastnar på halva vägen för tillfället. Kanske det vore på sin plats med ett decemberlöfte: choko bara en gång i veckan? Nej, inga nyårslöften, de håller inte. Men ett decemberlöfte, det låter väl lockande?

Skinktankar

Min första jul som icke-kött ätare. Demiveggo. Lite knepigt i en tid som andas köttbullar, julskinka och revbenspjäll. Det sistnämnda har jag dock aldrig ätit, men det passade bra in i meningen. Anyway. Lika bra att mota Olle i grind, leta reda på passande recept och sedan söka upp likasninnade (Mia) och sedan kan vi sitta och snaska bönor och linser tillsammans. Fast mitt triumfkort är fisk, jag äter fisk i alla de former (utom lutfisk och sill) så det blir väl en hel del av den varan skulle jag tro. Den största utmaningen blir väl att hitta ett substitut för skinkan. Jag kommer inte ihåg om jag ens åt skinka ifjol, jag är inte särdeles förtjust i den, men traditionen väger givetvis tungt. Finns det månne sojaskinka?

Tur att det åtminstone finns choklad.