Hälsade på min gammelfaster idag, en trött men knivskarp dam på de nittio. Det är förunderligt hur rofyllt det är att hälsa på henne, hennes dagar är fyllds med smärta och vedermödor men ändå ser hon oss som hälsar på. Hon berättar ärligt hur hon har det, att hon känner liemannen i hasorna men hon klagar inte. Ingen teve eller radio stör friden, istället har hon prydliga högar med tjocka böcker som hon läser. Hur mycket hon orkar läsa nu vet jag inte, men hennes energi är definitivt inte splittrad. Hon är i sin lilla lägenhet. Tiden verkar stå stilla, hon sitter i sin gungstol och berättar om tiden från förr. När man städade från golv till tak, när allt skulle skina inför julen. När man var så trött på julafton att man inget orkade. Hon berättar om en naken glödlampa i taket, om vatten- och slaskhinkar som skulle bäras upp och ner för smla vindstrappor. Sakta skildrar hon en för länge sedan flydd tid, då livet bestod av hårt arbete för att få livet att funka. He er int na fatifinland namejr, säger hon till sist förnöjt.
Hon ser trött ut när vi lämnar hennes lilla hem. Hon förbjuder mig att gräla på min barn för att de är så fulla med liv. Hon vet hur barn är, jag ska vara glad över att de inte sitter stilla och stirrar.
Fina fina faster. Hon påminner mig indirekt att jag lever ett väldigt bekvämt och modernt liv. Och jag behöver påminnas, om och om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar