Torrboll

Jo. Jag är helt för vintern. Vi bor här uppe i kalla nord så tyvärr, shut up and suck när det kommer till vädret. Men nu håller jag på att bli riktigt ledsen över torrheten som följer i kylans spår. Betänk klockslaget. Jag sitter med snustorra nässlemhinnor och en bihålor som Sahara öknen, klockan är snart halv två och jag vet inte hur jag ska vända och vrida mig själv. Vill bara krypa ur skinnet. Imorgon tänker jag åka till stan med tre barn och köpa en luftfuktare. Struntar blankt i mögel, nu vill jag ha mitt fejs tillbaka.

Fri-dag igen!

Släktveckoslut. Det betyder massor med bra sällskap, gott att äta, underhållning och håll i gång. Jag ska baka och ha en extra unge. Och squeeza in lite yoga.

Nu vet jag inte om detta är en feelisfredagsbiisi, men uj vad jag diggade den under mina tonår. Och så är hon så vacker, Skin.

Mitt liv som hund

Jag blir ofta sur efter att jag har yogat. Ja strax efteråt är jag glad och harmoniskt, svävar på små moln och känner nästan vingarna växa ut. Sedan kommer jag hem och inser att jag har en del frustrationer att ta ut. Någonstans. På någon. Lite intressant det där, menst när man är i surheten så känns det så dumt. Fast man behöver inte blir speciellt floskig för att hitta en orsak, det räcker med att säga att jag gärna skulle ta det lugnt när jag kommer hem från ett svettigt pass men istället väntar nästa rond a la maison. Barn med misstänksamt mycket energi, disk, kläder, grejer... Ja, ni vet. The träsket. Så istället för lattja på soffan med rostat bröd och varm kakao med vispgrädde (ni vet, sådant man ska äta efter att man varit hälsosam i 1½ h) så blir det smörgås på stående vid köksbordet medan två stycken barn står brevid och tigger grädde. Jag får liksom försvara min mat. Som en hund.

Update

Har haft en liten internet paus här hemma. Har bara kollat av e-posten på jobbet och sedan har det varit bra så. Trodde jag skulle få en hel massa gjort, men jag har bara sovit. Trött. Lite låg. Sådär som det bara är ibland.

He blir no bra.

Fri-dag

~*~ FREDAG! ~*~

Ända ner till golvet

Tillräckligt långa mysbyxor!! Gud signe Gina Tricot, Shivas gåva till oss långisar.

Utsikten från ett dike

Nå våj crap. Vegotarianen får en än gång ge vika gör animalierna. Ugnen är ockuperad av broiler och det går knappast att squeeza in den planerade vegelasagnen. Så det blir väl att knappra morötter ikväll. *bitter martyr*

Edit: Glädjs med mig, martyrdagarna är över! As I write väntar en v.lasagne att bli uppäten, ack du sköna värld. Jeiji! Dagens lesson: Döm icke en ugn av dess utseende, den kan ändå rymma både broiler och annat.

Kväll

-Jaha, va ska vi hitt åpå mamma?

Efter lite funderande så ska vi göra linsgryta. Hon ska hacka grönsaker och jag ska krydda. Och sedan äta. För det sistnämnda tror jag inte att hon vill vara med på...

Puls

Storstad för ett dygn och lite till. Underbart med syster, puls och människor fler än vad jag kan räkna. Det är inte jag van med, lantdam som jag är. Chix traskade glatt med i butiker eftersom belöningen i form av hambisar och lek väntade ifall allt går bra. Allt gick bra och barna cashade in sitt pris. Sedan bye bye till systrakär och hello till svägerska och sedan god vän med barn. Intensivt, skratt och ibland stilla gemenskap. Fast inte för någon lång stund, sedan tod pladdret vid igen.

Under ytan, långtnere i dyn låg en viss melankoli. Ett ordlöst avvisande, en stilla glöd som sakta brann ut och slocknade. Aldrig lätt när det inte blir som man vill eller tänkt. Men när den första och smärtsammaste besvikelsen ebbat ut inser jag, det finns något i detta. Jag vet inte än vad det är, kanske en lärdom eller tillochmed en välsignelse. Dimman är just nu för tät, men tiden har en förmåga att visa ifall hjärtat och sinnet hålls öppna. Jag ska försöka. Tills dess tänker jag betrakta min första Buddha. Just en sådan Buddha jag behövde. Nu.

Ny tid

Det är en ny era, sanna mina ord, och jag njuter.
Jag är egentligen ingen särdeles bra förälder, fast jag tror det. Jag ålar inte omkring på golvet och leker mysko lekar, jag höjer i rösten genast när barnen inte lyder och när de berättar något som tar längre än tio minuter så brister koncentrationen. Men jag har alltid tröstat mig med att jag blir bättre, för att barnen blir bättre... Får man ens säga så utan att bli haffad av föräldramoralpolisen? Men bättre menar jag givetvis att de blir mera självständiga och kan ta egna beslut. Som att duka fram frukosten åt sig själv på helgerna när jag och F.M vill sova.
Ikväll har jag dock varit den Goda Föräldern och faktiskt njutit av det. Jag och chix har bakat en tonfisk- och räkpaj tillsammans och as I write så är den i ugnen och gottar sig. Jag har höga förhoppningar på den. Barnen, som annars skyr pajer och annat suspekt sitter och stirrar in i ugnen som på en teveskärm och väntar på att den ska bli klar. Men framför allt så har vi gjort den tillsammans och jag var som värsta TVkocken. Klar pedagogik, tydliga instruktioner och samtal. Jag tror den blir bra. Jag känner mig definitivt bra.
Det är en ny era, sanna mina ord, och jag njuter.

Det stora äpplet

Hmm. Många av mina absoluta favvolåtar just nu handlar om New York. Varför då? Is it a saaajn?

Anyhow. Förhöj fredagsfiilisen genom att lyssna på NY 1 och NY 2!

Kallt ute, varmt inne.

Jag har alltid varit ett fan av "inget dåligt väder bara dåliga kläder" men så är det icke. En frusen cykelfärd till jobb i minus 26 bevisade motsatsen. Jag var väl påklädd, frös icke men trodde lungorna skulle sprängas av syrebrist. Undrar om en astmaattack känns så? Nåja, dessa kyliga dagar är ändå väldigt rofyllda, vi spelar spel, bakar gott och umgås. Ingen press att motionera eller susa omkring och vara social. Bara vara. Med konstant eld i bastun som värmer gott. Provade på något kul idag, yogade i badrummet medan elden sprakade i bastun som i princip ligger i badrummet. Lite sådär bikram, men ändå inte. Jag blev mest slö, men yogade en tapper halvtimme och latade mig sedan i några yinyogaposes. Sist shavasana och då somnade jag pang bums. Tror jag. Jag bara försvann och när jag kom till mig var jag pigg och glad. Så jag bakade pizza som as I write är i ugnen. Och jag är så hungrig att jag knappt kan vänta.

Värme i kylan!

Oh sweet childlabour

Blev fundersam ikväll: jag borde diska bara för att jag gillar åsynen av en blank renskurad diskbänk. Men. Jag vill do my yoga. Måste eller vilja? Då föll mina ögon på en rastlös fyraåring och jag insåg för första gången varför vi egentligen har barn.
-Vill du disk, frågade jag listigt och pekade på en Mount Everest hög med Fairybubblor som dolde kärl och bestick. Tre minuter senare stod barnet på knä på en pall och diskade så skummet yrde medan jag tilbringade en timme med Deva Premal och Mitten. Oh sweet childlabour.

Lustigt. Jag låter kroppen styra totalt. Och den vet precis vilka asanas som passar idag. Jag blandar friskt yoga med qigong till en personlig coctail med betoning på rygg och höft. Efteråt dansar själen en stillsam vals till hjärtats musik. Och knuten som jag bär mellan skuldrorna har åter smultit en aning. Det finns bara ett enda minus med att mixa och matcha: kroppen blir som en trotsig treåring de gånger jag yogar för en instruktör, den vill bestämma! Hehe, då är det bara vänlig disciplin som gäller. Ahimsa, med fast hand. Ibland går det, ibland icke. Som med vilket annat barn som helst.

Namaste

Da weekend

Wunderbart veckoslut. Kanske den bästa ever? Jag tror nästan det. Besök av finaste systrar med en respektive och två knaddar. En syster fattades, nästa gång ska vi squeeza in henne också. Och hennes respektive.

Så vi åt tacos, badade bastu, åt efterrätt, godis, chips, sjöng singstar (Åh Saaaaaaaaaaaaaaaaara) spelade partyalias och givetvis det mest finlandssvenska av dem alla: pidro. Jag och systra vann nästan. Sedan granstrippning, övernattning, susning till hejmgåle och äta mat made av mor och far.

Så det känns nästan som om jag är redo för jobb i morgon. Men bara nästan.

Första dagen

Barn sover - check! Äkta man sover - check! Lugn och ro i själen - check!

Inte för att min själsro är beroende av sovande familjemedlemmar men ibland hjäler det onekligen. Har plockanlust, vill ordna fixa och sortera mera. Nyår är som det mesta överskattat men det känns aningen symboliskt att städa upp för att få en nystart. Ibland är det så skönt att få börja om från ruta ett. Och så är det något konstigt i mig, det bubblar och dansar inuti hjärtat och jag känner mig just så förväntansfull som chix gjorde på julafton. Anar jag något nytt i sikte? Eller är det fajitas med getost som gör sig påmind? Det är egentligen ingen skillnad. Faktiskt. Jag njuter av att vara fröjdefull. Händer inget så är minnet av glädjen kvar i känslokroppen och med lite övning så kan jag plocka fram den om jag vill, när jag vill.

Jag åt på restaurang med finaste maken idag. De spelade en omöjlig tecknolåt och jag suckade och sa att det är förbjudet att spela metallisk datamusik på en fejk-mexikans diner. Country skulle vara mera passande. Och nästa låt som strömmade ut genom högtalarna var denna. Fejk-country, but still so good!