Intensivyogan med stoort I är över. Tre dagar, drygt två timmar per dag till brädden fylld med fantastiska asanas som både känns härliga och... smått otrevliga. Jag har lärt mig så mycket, både om mig själv och om ashtangan. Främst har jag lärt mig hur lite jag egentligen vet. Mycket ödmjukt har jag insett att mina ringa framsteg är en droppe i havet. Och det känns så bra, åtminstone just nu. Frustrationen lurar bakom hörnet, jag känner hans ilskna ögon stirra på mig men hey, det tar jag sedan. Nu är det bara.
Något som berörde mig var att få möjlighet att mantra på sanskrit, att få visa min vördnad inför yogan och dess föregångare. Vördnad är något som vi har lite av i vårt liv, vi har liksom tappat detta med respekt för kunskap. Visst är det viktigt att se framåt, att inte låsa sig alltför mycket vid det som har varit, åtminstone känslomässigt. Men ifall vi inte tar fasta på urgammal visdom så blir vi rotlösa. Och det är när vi återvänder till rötterna som vi finner meningen. Alltid.
2 kommentarer:
Kunde inte ha sagt det bättre själv!
Vi har haft bra dagar, bättre än vad vi förstår nu... tror jag.
Jo det ploppar upp lite vartefter tror jag. Små frön som gror inom och sedan blommar ut när det är dags. Idag är jag mest förvirrad och lite öm. Men yogaelden brinner.
Skicka en kommentar