När jag körde hem ikväll verkade hela himlen vara en enda stor Monet tavla. Snabba penseldrag i kitschiga pasteller, nonchalanta strykningar mot en röd sol. Jag hade fullt upp med att hålla blicken på vägen istället för att låta blicken förtrollas av konstverket som är min sky. För just så kändes det, helt emot alla jantelagar. Det som vi alla delar, som ingen kan ta patent på eller köpa, kändes just ikväll som min. Min föreställning.
Tack
Tills imorgon beställer jag skratt. Många långa goda skratt tillsammans med den familj som jag med kärlek kan kalla min. Före det ska jag ordna om finaste makens födelsedagspresent. Jag ger ett tips; den är ekologisk.
Namaste
3 kommentarer:
hmmm... nåt i natura, kanske? ;)
Wow, jag stod ett tag ute på vidderna vid "vårt" flygfält ikväll - väntade på makens bestyr med ett & annat. Stod där och andades efter en löprunda (!) och konstaterade att himlen var rätt mäktig....! Det var med nånsorts tacksamhet jag insåg det, efter att ha känt mej lite instängd sen vi kom hem från de sydliga slätterna i Svearike - lite som en hoppingivande förtröstan om att jag nog kan trivas här ändå, eller åtminstone känna lite mindre att jag vill härifrån.
Så litegrann delade du nog ändå med dej av din himmel ikväll! Namaste.
Linda, are you thinking what I`m thinking? Nej, inte den här gången, din lilla snuskis. Men tack för tipset, det blir ju jul snart... ;) ;)
Nina---> Najs :)Att dela med sig och samtidigt könna att det är ens eget. Perfekt! Å, löprunda, så härligt somrigt. Ett underbart sätt att känna sig gränslöst fri. Tror jag åtminstone, min höften pallar inte för jogging. Inte än åtminstone. Men inspirerad, det känner jag mig!
Skicka en kommentar