Äktenskapets fröjder

Konversation vid fräsiga ungdomsbutiken.
Jag: Skåd älskling! *snurrar runt och visar ett par moderna snäva jeans* E di int fin på me?
Finaste maken: Hmm, jå... *stirrar på ena knät* Vafö ere feedi lappa håli på böxona? Ska e faktiskt si ut såde? Höhöhö.
Jag: Jå faffa, he ska he. Fnys.
F.M: Va tycker du, kan ja köp dehe tröjon?
Jag: Hmm, njee... Elde, du får ju dzera som du vill, men ja lajkkar int e rittit. Men som sagt, du får dzera som du vill.
Jag ger honom ett långt och menande du-ska-göra-som-jag-vill-ögonkast och dyker ner bakom draperiet som förestället provhytt. När jag kommer ut står han vid kassan och betalar och jag måste ha sett väldigt förvånad ut eftersom han med irriterad min förklarar att han faktiskt gillade tröjan och nu alltså har köpt den.
Jag: Okej okej! Du ska absolut dzera som du vill! Fast...nåja. He blir no bra.

Sedan gick vi hand i hand med våra inköp svängade i chick plaspåse i andra handen medan barnen sprang omkring och stojade på ett trevligt och icke-störande sätt. På riktigt.

Svängom med skurborsten

Fick ett majl idag där jag högtidligt gratulerades på min dag, internationella tokdagen. Det var förstås ett humorkedjebrev som jag fnissade en stund åt. Sedan återkom jag till en tanke som slog mig tidigare ikväll då jag skurade golv och lyssnade på Elvis. Jag saknar fullständigt förmågan att göra något vardagligt vardagligt, så istället för att rätt och slätt skura så dansade jag med moppen, sjöng (den kan ju liksom också användas som mikrofon) och när jag riktigt varvat upp mig hittade jag på en andra stämma till Mr P´s smäckra stämma. Just då stannade jag upp, det var som om jag kunde se mig själv med janteögon och jag blev med ens lite skamlig. Mina kids sprang omkring och lekte brevbärare, tydligen helt ogenerade av vad deras mamma höll på med. De är vana. Jag stod med moppen i handen och följde med dem, funderade ifall detta faktiskt är en ok scenario för barn. En knasmamma som shejkar loss med en skurborste på fredagskvällen. Spiknykter, måste tilläggas, men ändå.

Borde jag kanske skura golven på ett ordinärt sätt? Men det är ju så himla tråkigt. Jag kan inte låta bli att dansa och sjunga när jag har på musik och det har jag ju för jämnan. Undrar om barnen blir bohemiska (läs: konstiga) av att ha en knasmamma. Men jag tror inte jag kan vara på något annat sätt.

Det är liksom för...ordinärt.

Välkommen till Martha-hörnan!

Jag vet inte varför jag gör såhär. Men jag gör det ändå. Jag låtsas att det är by popular demand. Så vi säger det. Varsågod, jag delar med mig av mitt favvo veggopajrecept.

Matig medelhavspaj (4-6 pers)

Deg
3 dl vetemjöl
125 g kallt smör
3 msk kallt vatten

Fyllning
1 rödlök
1 aubergine
1 squash
4-5 kokta potatisar
salt, peppar
3 ägg
3 dl vispgrädde
3 dl riven ost
10 körsbärstomater (går med vanliga)
1 dl gröna oliver (struntade jag i)

Garnering
Smulad fetaost
färsk oregano/basilika

Arbeta ihop pajdegen. Tryck ut den i en form med löstagbar kant. Nagga botten och kanter. Låt vila kallt ca 30 minuter. Sätt ugnen på 225 grader. Förgrädda pajskalet ca 15 minuter.

Skär lök, aubergine, squash och potatis i bitar. Fräs i olja, salta och peppra.

Vispa ihop ägg, grädde och ost i en stor bunke. Blanda i grönsakerna. Häll fyllningen i pajskalet och grädda i nedre delen av ugnen ca 20 minuter.

Toppa med tomater och oliver och grädda ytterligare 15-20 minuter. Garnera med fetaost och örterna. Jag gräddade också fetaosten några minuter. Smaskens!

Kvällsmagisk musik

Jag har en småknäpp dator. Helt plötsligt, out of the blue, när jag satt i allsköns ro och sorterade foton som min äldsta dotter ska ha med till lekis så började HankyPanky spela musik. Jag gapade några sekunder, men eftersom den har valt vackra svenska ballader så låter jag den hållas. Men jag kan inte för mitt liv förstå varifrån denna musik kommer. Finaste maken lyssnar mest på Metallica och jag väljer inte aktivt sövande svensk musik. Men nu njuter jag. Mysko. Men på ett bra sätt.

Again, a walk down memory lane. Äldstingens första tårta. Det tog mig en dag. Jag vet inte varför jag gjorde det.

Ungdom, ung mor

Efter allt fotosorterande så ramlade jag över denna bild. Jistas. Jag är 22 år gammal, studerande, förlovad och mamma. Inom 1½ år var jag gift tvåbarnsmor. Vad var det som hände?

Surr och snurr

Nu har jag suttit två långa kvällar och komponerat ihop fotoalbum på dator som man sedan skickar in och får hem på posten. Enkelt, tänkte jag. Och visst, så kan det vara. Men jag sitter och knepar och knåpar in i det oändliga, det finns miljoner små detaljer att justera om man vill-och det vill jag. Men nu börjar sidorna vara fyllda och imorgon skickar jag in verket. En egen bok. Så vackert.

Massor av tankar snurrar runt i min arma skalle. Jag märkte idag att jag håller på att läsa tre böcker samtidigt, och har planer på att hämta en fjärde. Varför splittra energierna på så sätt, muttrade jag och satte tillbaka två böcker i hyllan. Vill vill vill. Måste lära mig prioritera. Fokusera. Meditera. Ännu mera. Jag lutar mig tillbaka i yogamoderns famn och andas. Tack tack tack för flowyoga, för styrkan, för uthålligheten. Styrk mig dagen sista lökskalet faller och jag står blottad inför mina egna ögon.

Kärvt

...och nu har jag lappat barnens kläder inför förskole/dagis starten. Tack H&M.

Milda maräng

Idag, goda vänner, har jag åter igen drabbats av släktförbannelsen. Den återkommer inte så ofta, egentligen är den relativt valbar men jag hoppas ändå varje gång att jag ska slippa den. Förbannelsen ärvs från mor till dotter och så långt som jag känner till min släkt så har vi alla kvinns burit detta ok. Vi kan inte baka något som innehåller maräng. Nej satan. Det går inte. Och jag, mitt nöt, passar på att testa förbannelsens verkningsgrad kvällen före ett superkalas (kalas då fler än tre stycken firas på samma gång). Vinbärsmarängen skulle bli frasig och snärtig, den är mossig och otrevlig. Men jag tänker bjuda på den ändå. För jag lät discomusiken dunka in i äggvitesmeten när assistenten vispade. Disco Inferno ända in i minsta proteinfiber.

Den bara måste vara god. Fast den mest liknar en tvättsvamp.

Romantik

Romantik a la småbarnsår. Jag och min man firar bröllopsdag imorgon, fem fina år som äkta makar och sedan fem till som oäkta. Nåväl, a demain är det fem år sedan vi knöt hymens band och gissa vad jag får som present av honom? Nej, det finns inte en endaste pikuliten ynka chans att ni kan göra det så jag får väl berätta: han laddar ner minigolf i vårt wii-spel. Vi gillar båda att minigolfa och eftersom vi inte har hunnit göra det så värst mycket denna sommar (en gång...) så har han kavlat upp ärmarna, kämpat sig genom teknikdjungeln och sugat ner lite gammal hederlig minigolf. Enda minuset är att jag får föreställa en plastikopererad brunett med botoxissues på skärmen. Alternativet var en platinablondi med rattarna till hakan och milslånga ben.

Nej, nu ska jag spela!

Ahmen...

...insåg igår att det står 30-års kris inristad i min panna...

Winds of change

Jag har anat det i kroppen och sinnet i några dagar nu, jag är redo för en förändring. Shit vad skrämmande att skriva det, att se det på print. Och det knasiga är att jag inte vet vilken sorts förändring jag vill ha. Livet är bra vackert som det är, jag känner inte att jag vill bryta mig loss på varken det ena eller andra sättet. Men något är i luften. Jag håller på att tömma min kopp och det som finns kvar ordnas prydligt. Jag har ett behov av att se vad jag har, hur det ser ut och vad jag kan göra med det. Skolpapper har packats ihop och slängts, gamla papper och kvitton har gått samma öde till mötes. Gamla grejer har placerats i lådor märkta med loppis. Roligt men också vemodigt. Att se sitt förflutna, inte alltid det lättaste. Men nödvändigt.

Spännande höst, mitt hjärta sjunger.

Ps. en grophög har något att göra med en hög med kuddar som har en grop i mitten. Tror jag.

Klapp på axel - dag

Halledudane så flitig jag har varit idag. Det har varit en underbart ljuvlig prestationsorgie, en dag som Martha Stewart skulle ha applåderat. Bärplockning, saftkokning, mattvättning och lite allmän matlagning och disk. Hur kan det komma sig att vissa dagar bara är så ruskigt aktiva? Lite som att man borrar efter olja och så plötsligt tadaa - det svarta guldet. Man kan aldrig så noga veta när och hur, plötsligt händer det. Och så får man så mycket gjort. Och är man det minsta som jag så blir man nästa lite vimsig av lycka. Speciellt nu när det faktiskt finns så himla mycket att göra, bara man orkar och vill. Jag börjar jobba på fredag och det känns som om allt ska vara fixat och klart innan dess, annars... Ja, jag vet inte. Annars blir prestationsbruden i mig darrig. Typ. Och jag resonerar så här: så länge jag tycker det är kul att plocka bär och frukt, sylta, safta, skura mattor... ja allmänt matmorsduktig, då är jag det. Sedan när eller om jag totalt tappar sugen, då köper jag saft, sylt och mos och för mattorna till ett tvätteri. Svårare är det inte. Tills dess njuter jag av att jobba med mina händer. En skön kontrast till både läsande och grubblande.

Finaste maken är på fisketur med min far. Snart sover alla barn och jag får göra vad jag vill. Nästan. Före jag vinkar godnatt för denna måndag så ska jag ge er något att fundera på. Yngsta dottern (som fyller 4 på onsdag hipp hipp hurra) sa idag att hon ska bygga en grophög.

Vad är det? Your guess is as good as mine.

Bildtext: Är jag alls brunare än annars eller ser jag ut som om jag sovit hela sommaren?

Kaxig

När jag körde hem ikväll verkade hela himlen vara en enda stor Monet tavla. Snabba penseldrag i kitschiga pasteller, nonchalanta strykningar mot en röd sol. Jag hade fullt upp med att hålla blicken på vägen istället för att låta blicken förtrollas av konstverket som är min sky. För just så kändes det, helt emot alla jantelagar. Det som vi alla delar, som ingen kan ta patent på eller köpa, kändes just ikväll som min. Min föreställning.

Tack

Tills imorgon beställer jag skratt. Många långa goda skratt tillsammans med den familj som jag med kärlek kan kalla min. Före det ska jag ordna om finaste makens födelsedagspresent. Jag ger ett tips; den är ekologisk.

Namaste

Tisdagsord

Verkar bli en underbar dag! Det blir en kul-dag idag med villabesök, shoppingrunda och sedan bio med äldsta dottern. Hon behöver få spendera lite ensamtid med mig, märker jag. Hon är redan sex år och vill vara både stor och sedan riktigt liten. Inte lätt att växa upp. Hennes senaste tankar kretsar kring idolen Pippi som inte har någon mamma och en mycket avlägsen pappa. Hon får ju göra precis som hon vill! Det skulle vara rena drömlivet, tycker tösen. Och det har hon ju alldeles rätt i, vilket härligt liv att leva ifall ingen bestämde och man fick göra precis som man själv behagar. Eller? Jag har sett en gammal väggbonad där det står:

Frihet i smått
Evighet i stort
Kärlek i allt

Knepigt, eller hur?