Länge sedan jag har skrivit något om yoga. Så nu passar det ypperligt väl att jag fläktar lite mera vilsamma yogitankar över er som motsats till den racervardag som jag njuter av just nu.
Jag har fallit i en skickligt gillrad yogasnara. Efter att ha sträckt nacken för några veckor sedan så blev det lite tjing i ryggraden och för att avhjälpa det började jag målmedvetet yoga varje morgon. Och nu är jag banne mig fast i detta...tyg (motsatsen till otyg). Min rygg mår så underbart bra av solhälsningar och lite ryggvridningar att jag är fundersam på varför jag inte gjort detta hela tiden. Jag avsätter typ 10-20 minuter om mornarna på yogan och när mina tid börjar ta slut tänker jag alltid samma sak: "imorgon ska jag stiga upp 15 minuter tidigare så att jag kan hålla på liiite längre." Jag har skämt bort min kropp och mitt sinne and now it want´s more.
Men inte bara kroppen njuter, mitt sinne är mera alert och jag tar motgångar mycket bättre än jag gjort förr. Mera balans, mera fokus på det väsentliga och framförallt är jag mera avslappnad. Tycker jag åtminstone. Finaste maken kan ha en annan uppfattning.
Men vet ni, yoga is the shit. Jag känner mig så stark och det kan ju hända att det är någon form av placebo effekt men det är oväsentligt. Jag trivs med mig själv på ett sätt som jag aldrig gjort förr. Och jag får ännu världens kick när jag inser att jag kan nå mina tår med benen raka. Det är bara en detalj men en viktig måttstock för mig och min nyfunna små-smidighet.
Jag svävar.
4 kommentarer:
Amen. Speciellt det där med att kunna nån tårna, det har jag aldrig varit ens nära förr. Men nu..!
Handflatorna i golvet. Bara sådär.
Jag väntar dock fortfarande på detdär stora Lugnet som folk menar kommer hand i hand med yogan. "Får" man det sen när man förtjänar det eller ska man jobba hårt och svettas för att komma dit?? Jag börjar tycka att det skulle vara dags att tagga ner lite grann och det tycker säkert även de som bor under samma tak som mig och ska höra min vackra stämma ljuda högt och lågt varje dag.
Jag tror faktiskt Lugnet kommer när man hållit på en tid och med en tid avses år... Ibland när jag (också) låtit min väna stämma ljuda till allas trötthet kan jag frustrerat tänka att blir jag inte "bättre" än det här. Men så har jag ju bara tagit ett myrkliv på vägen. Och ja, jag tror man får jobba för det genom att vara ihärdig och visa "god vilja". Men samtidigt är man ju den man är, jag råkar är lite barskare i tonen än många andra och för mig gäller det att se när det håller på att gå för långt och sedan stå på bromsen. Att känna mig själv. Och i förlängningen, acceptera mig själv.
Varsågod, dagens filosofiska fummel i ett bloggskal! :)
I just lööööv yogasnaran! Önskar bara att fler fastnade i den och att man själv fastnade ännu mer! Bara att konstatera, utan yogasnaran skulle jag nog vara ett nervsammanbrott på två ben. Nu är jag inte någon filbunke, långtifrån, men lugnet har kommit smygande absolut. Kanske hand i hand med att jag rationaliserat bort en massa måsten ut mitt liv. Och inte minst, kravet att jag måste vara som alla andra. Det är så mycket enklare att leva i enlighet med den man är och vad man vill - utan att för den skull inte vara i världen eller skada andra människor.
Japp, yoga is the shit!
Uj, kravet att vara som alla andra blir förr eller senare övermäktigt. Och de flesta av oss ahr väl varit där- eller är där ännu. Oraklet i Delfis visdomsord "känn dig själv" är för mig långt yogans kärna. Känn dig själv, se dig själv och acceptera dig själv. In i minsta atom. I de yttringarna lär finnas ett lugn och en befrielse. Återvänd till dig själv och du finner meningen.
Och det var då onsdagens filosofiska fummel!
Skicka en kommentar