Nu ska jag sluta skriva om yliga saker som utseende och skräp. Istället ska jag pläga er med en liten besvikelsestund jag just hade. En moloken moment av nej-fan-nu-börjar-jag-igen. Jag och finaste maken hade bestämt att vi skulle pallara iväg till stadin för att ge liv, ge blod. Jag var så glad igår, skröt tyst för mig själv hur gooood och framför allt företagsam jag är. Och så idag, när det äntligen var dags att åka så sa jag nej. Varför? Varför? Varför?
Jag blev rädd. Igen. För nålar och annat otrevligt som sticks. Att ha en kanyl i armen medan varmt rött blod rinner ner i en genomskinlig påse. Så enkelt och just så svårt. Jag trodde jag hade kommit över det, jag har ju faktiskt gett blod (en gång...) och det gick hur bra som helst. Usch, jag skäms. En sådan fantastisk chans att hjälpa och jag försitter den för att jag är feg. Och enda sättet att ta mig ur detta är ju att ge min hand, ge min vita arm, ge mina smala veners längtan...
Så lätt att gömma sig bakom sin räddsla, så mycket svårare att göra något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar