I stormens öga

Länge sedan jag har skrivit något om yoga. Så nu passar det ypperligt väl att jag fläktar lite mera vilsamma yogitankar över er som motsats till den racervardag som jag njuter av just nu.

Jag har fallit i en skickligt gillrad yogasnara. Efter att ha sträckt nacken för några veckor sedan så blev det lite tjing i ryggraden och för att avhjälpa det började jag målmedvetet yoga varje morgon. Och nu är jag banne mig fast i detta...tyg (motsatsen till otyg). Min rygg mår så underbart bra av solhälsningar och lite ryggvridningar att jag är fundersam på varför jag inte gjort detta hela tiden. Jag avsätter typ 10-20 minuter om mornarna på yogan och när mina tid börjar ta slut tänker jag alltid samma sak: "imorgon ska jag stiga upp 15 minuter tidigare så att jag kan hålla på liiite längre." Jag har skämt bort min kropp och mitt sinne and now it want´s more.

Men inte bara kroppen njuter, mitt sinne är mera alert och jag tar motgångar mycket bättre än jag gjort förr. Mera balans, mera fokus på det väsentliga och framförallt är jag mera avslappnad. Tycker jag åtminstone. Finaste maken kan ha en annan uppfattning.

Men vet ni, yoga is the shit. Jag känner mig så stark och det kan ju hända att det är någon form av placebo effekt men det är oväsentligt. Jag trivs med mig själv på ett sätt som jag aldrig gjort förr. Och jag får ännu världens kick när jag inser att jag kan nå mina tår med benen raka. Det är bara en detalj men en viktig måttstock för mig och min nyfunna små-smidighet.

Jag svävar.

Före förfallet

Har hittat min rensa i röran bok och det är precis det jag håller på med just nu- ordnar, fixar och donar. Nu verkar det kanske som att jag håller mycket på med sådant men då ska jag berätta för er att så är inte fallet. Jag strävar till att leva ett så prylfritt liv som möjligt, men med två barn och man så är det bara att försöka gå med flööödet. Alltså leva med skräpet. Men när det är vår i luften så vaknar den slumrande röjinstinkten till liv igen och som en vintersömnig fjäril börjar jag på i sakta mak. Fast vi har ett stort hus så är förvaringsmöjligheterna minimala så om vi inte håller efter lite så svämmar det över snart och då får ni förfasa er över vårt förfall i Rent hus.

Typ.

Nu ska jag fixa mig iordning för söndagsyoga.

Var dag är en vardag

Det har varit väldigt mycket vardag i mitt liv denna vecka. Eftersom jag åter blev ensam med ens så har det blivit överdos av städning, matlagning, nattning, morning och i största allmänhet- barn. Jag är en sådan mamma-looser när jag varit solo med kids i en vecka. Jag är trött, retlig, sur och en riktig satkärring. Ena stunden är jag: förlåt, puss puss och jag älskar dig för att nästa sekund väsa att om de inte plockar upp alla tre millimeters legoklossar i badrummet så kan de vinka adjö till popcornsmyset ikväll. Splittrad personlighet, någon? Så när finaste maken kommer hem så är jag vresig och folkilsken och jag förstår att han helst skulle vilja vara kvar på det dammiga hotellet och spela biljard istället för att umgås med sin orara fru.

Min personliga coach förklädd som min frissa säger ofta åt mig att jag ska vara här och nu i mitt liv. Inte i det förgångna eller i framtiden utan precis just här. Men vad göra när just nu suckar äs? Försöka ändra attityd (inte så lätt har jag märkt) eller fuska och fly iväg till en trevlig fantasivärld (mycket mera lockande)?

Äh, jag tror jag går och lägger mig.

Mera liv

...och dagen efter mitt inlägg så stegade jag in till blodtjänst, låg en stund på britsen med kanylen i armen och lät 450 ml vackert blod komma till användning för någon annan. Men nu kommer det häftiga, trots att jag inte äter kött så var mitt Hb värde huikeat 141. Jag måste ha varit trägen med min S-vitamin, sömnen alltså. Somnade strax före kl 22 igår och steg upp utvilad och vacker 7.15.

Och idag har jag skidat på isen, rensat i röran, städat och nu ska jag ut och bränna skräp. Märkväl, skräp som man får bränna.

En bra dag indeed.

Blodrött liv

Nu ska jag sluta skriva om yliga saker som utseende och skräp. Istället ska jag pläga er med en liten besvikelsestund jag just hade. En moloken moment av nej-fan-nu-börjar-jag-igen. Jag och finaste maken hade bestämt att vi skulle pallara iväg till stadin för att ge liv, ge blod. Jag var så glad igår, skröt tyst för mig själv hur gooood och framför allt företagsam jag är. Och så idag, när det äntligen var dags att åka så sa jag nej. Varför? Varför? Varför?

Jag blev rädd. Igen. För nålar och annat otrevligt som sticks. Att ha en kanyl i armen medan varmt rött blod rinner ner i en genomskinlig påse. Så enkelt och just så svårt. Jag trodde jag hade kommit över det, jag har ju faktiskt gett blod (en gång...) och det gick hur bra som helst. Usch, jag skäms. En sådan fantastisk chans att hjälpa och jag försitter den för att jag är feg. Och enda sättet att ta mig ur detta är ju att ge min hand, ge min vita arm, ge mina smala veners längtan...

Så lätt att gömma sig bakom sin räddsla, så mycket svårare att göra något.

Vem är vem?

Tänka sig, finaste Lotta tycker jag liknar Jenny Östergren och finaste Mia säger att jag mest påminner om Carina Berg. Så fina komplimanger, det tackar jag för en vacker soldag som denna.

Fast jag tycker jag mest påminner om Danny, och det är absolut inte tänkt som en förolämpning å min sida. Jag tycker han är riktigt söt.

Och så en utmaning, vem har ni hört att ni liknar? Kryp fram till look-alike altaret och erkänn är ni snälla.

Huvudsaken

Vinterhår. Finns det något bedrövligare än just vinterhår. Jag tvättar, moussar, fönar och sedan drar jag mössan över öronen. När jag anländer till jobbet och drar av mig huvudbonaden är resultatet lika sprittande som vårvädret just nu. Till all lycka är det ingen som bryr sig hur jag ser ut i håret bara huvudet är i skick.

Inom buddhismen hör det till de initierande reningsriterna att man rakar skallen. Ibland skulle det kännas så skönt att slippa flödä. Fast jag vet inte om jag vill stifta närmare bekantskap med min nakna skapl. Och inte vill jag ha huckle i ett halft år heller. Så man får väl bara bita i den sura mössan och leva med eländet.

Snart snart är det sommar!

Sommartider nej nej. Sommartider.

Min inre klocka går fel. Inte den biologiska då, utan den andra klockan. Ni vet. Jag brukar kunna programera mig själv att vakna vissa tider, så igår sa jag högt till mig själv att jag önskar vakna klockan 7.15. Japp japp, klockan 5.35 vaknade jag första gången, kikade på den uberfula prinsessklockan och konstaterade att jag inte ens under vardagarna stiger upp så tidigt. Jag sa ju 7.15, pep jag frusterat och somnade om. En timme senare vaknade jag än en gång och höll knappt på att få tillbaka sömnen. Lekte med tanken på att stiga upp och ta en promenad men sängvärmen höll mig tillbaka. Och så tillsist var det minstingen som väckte mig 7.40 när hon knäppte på teven i vardagsrummen. Kände mig trött och seg och orkade solhälsa tre gånger.

Så vad göra? Jag vet ju inte ens var visarna sitter så jag kan inte justera klockan... på riktigt. Jag tror det är solljuset som har vänt upp och ner på tidsrytmen, min kropp har inte hunnit med övergången från nattlandskap till ymnigt solljus. Och om några veckor är det dags att backa visarna på den riktiga klockan när vi övergår till sommaritd.

Shit, jag kommer att vakna typ 4.30 på lördagsmornarna och aldrig få fatt sömnen igen.

Dagens citat: "Ordning är för idioter, genier behärskar kaos."

Pappersflingor

Gav efter för dammtrycket idag och städade. Efter tre timmar hade jag avklarat 4 av husets 9 rum och kände mig smått modlös. Det tar så himla länge eftersom kids sitter och pysslar i alla vinklar och vrån. Pappersbitar, tejp, lim, tusch, färgpennor, kritor, glittergrejs, hålstansare...you name it, allt finns överallt. Sålänge jag sanerade...nej jag menar städade, var barnen ut och lekte i blidsnön och när de kom in blev de själaglada över att se lekrummet i skinande skick. Deras sovrum var städat och även skräpskåpet (som jag skrev om för några veckor sedan, klart ni minns) var åter en gång uppröjd. Mina barn producerar så mycket pappersflisor att de kunde försörja för halva Europas konfettibehov på nyårsafton.

Så skickar Mia meddelande och begär sovplats för natten, så jag stegar upp på vinden och vad hittar jag i gästrummet? En orm? En livslevande krokodil? En förförisk Johnny Depp? Pyttsan. Ännu mera pappersbitar, klippgrejer och dockkläder! Jag fick en nära döden upplevelse och insåg att så här ter sig helvetet för mig. Rum efter rum fulla med leksaker, skräp, pappersbitar och diverse dockattiraljer och där går man och plockar och plockar och städar och städar i evighet amen.

Och nu, alla barnlösa vackra vänner, ber jag att ni inte sitter och suckar framför skärmen och bedyrar för er själva att dett pikanta problem inte kommer att drabba er för att ni ska verkligen ha pli på era barn. Jag har pli på mina barn. Åtminstone intalar jag mig att jag har det. Jag har bara väldigt svårt att få dem att förstå att de måste utöva sin kreativa ådra inom lekrummets väggar. Jag vet inte riktigt varför det har misslyckats så här långt men jag jobbar på det. Så länge så tröstar jag mig med detta vackra citat:

In a chaotic world as this, don´t stribe for perfection. Instead, perfect your love.

G-råttan

Usch vad jag äter. Jag äter och äter och för säkerhets skull äter jag lite till. Och vad stoppar jag i mig då? Jo, det börjar riktigt bra med ekofibergröt på mogonen, varm honung och ev. en smörgås. Sedan speedas det upp när jag smiter iväg från timmarna och stoppar i mig banan eller dricker lite joghurt och vatten. Fast inte ihopblandat då, utan separat. Lunchen är horribel och består av vad som helst demivegetariskt samt en massa frukt till efterrätt.

Nu tänker ni säkert, "men vadå, värsta friskusmaten!" Men jag är inte klar än!

Kommer hem, är vrålhungrig. Slukar smörgåsar, smoothies och av. ännu mera frukt. Kvällsmat: vad som helst demivegetariskt. Barnen går till sängs . Nu inleds Frosseriet Utan Like (FUL). Vi har inga kex i skåpet, bara sådant som jag aldrig äter typ domino och Mariekex. Den enda chipssorten jag inte äter är Pringels så det kan vi ha en tub av, men det rör jag inte. Istället får jag hålla i mig i köksdörren för att inte nalla av...barnens lördagsgodis som de av någon outgrundlig orsak låter vara ifred allt tills lördan. Hur kan de? Sköna chokladstänger, färgglada godisaskar... De sparar ta mig tusan godis i flera veckor! Vem kan de brås på? Inte är det jag och jag vill inte snacka skräp om finaste maken, men han är ingen godisängel han heller om vi uttrycker det så. Åååh, sötasaker! Allt proteinbortfall har jag antagligen kompenserat med snabba kolhydrater och nu är jag fast i mitt patetiska beroende. Anonyma Sötsaksmissbrukare (AS) någon?

Högstadieblues

Nu ska jag berätta en söndagshemlis för er, men ni måste lova att ni inte berättar det vidare. Inte åt någon! Alla med? Ok, såhär är det...

Jag skulle vilja ha... High School Musical 3 på DVD. Och inte åt barnen, vilket givetvis är den officiella versionen, utan bara åt mig själv. Äsch, jag egentligen vill ha alla tre filmerna i en praktisk box så att jag när som helst andan faller på kan se och höra (och sjunga och dansa med men det törs jag inte avslöja). Jag har sett halva första filmen i misstag sådär för ett år sedan men jag fattade inte att det var HSM (förkortningen används av oss invigda, ni vet) förrän flera dagar efter. Jag tyckte om den. Livet är så härligt okomplicerad i ungdomsmusikaler, speciellt de som är made by Disney. Min högstadietid var crap, jag önskar att också jag hade fått sjunga och dansa i matsalen samt kasta en och annan potatis på vissa snorkiga uppenbarelser. Alla i HSM är så härligt dansanta och sjunger så gulligt, de är viga och har långa ögonfransar och välsittande kläder. Och jag har absolut ingen aning om varför jag inte får kräkreflexer av allt det puttenuttiga. För det borde jag ju få, målgruppen är väl braz i åldrar 8-13. Jag är ju ändå en värdig (nåja) 27 åring som verkligen vet att livet inte består av svepande ögonfransar och höga kicks. Men jag gillar det ändå. Okomplicerat. Överkomliga problem. Sång och dans.

Det bor en lite gay man i mig som bara väntar på rätta tillfället att outa sig i fjäderboa och en glittrig mick i handen.