Leker husmor ja. En sådan känsla genomsyrar min vardag, hela mitt liv. Att jag bara leker det jag gör, att jag inte har en aning om vad jag sysslar med på riktigt. Jag ser mig omkring och konstaterar att alla andra verkar ha allt på klart. Med friska rosor på köksbordet och beslutsamhet i blick tar de sig fram i livet med karta och kompass i fast hand. Jag å andra sidan irrar omkring utan att ha riktigt pejl på läget. Jag bara...leker vuxen. Leker att jag är mamma, fru, arbetstagare... Men egentligen vet jag nada.
Igår var jag med chix till lilla staden invid och medan vi spatserade på trottoaren råkade jag få en glimt av mig själv i ett skyltfönster. Jag såg så van ut, föste barnen framför mig med mammaminen i högsta hugg. Proffset in action. Eh. Not.
Jag vet oftast inte vart jag är på väg, vad jag gör eller ens var jag har mig. Men kanske alla känner likadant? Kanske livet är en enda stor charader, en gigantisk scen fylld av skådespelare utan manus och en till synes frånvarande regissör. Alla är vi lika vilse. Men kanske alla inte är lika smärtsamt medvetna om förvirringen.
Nu ska jag äta smörgås och dricka kakao. Som det barn jag innerst inne är.
3 kommentarer:
Fina du. Du är inte ensam om att vara utan manus, jag är det också. Nästan jämt. Fast jag tycker rätt mycket om att ha det så. Inrutat till en del, javisst, men i det stora hela är jag bohem i mej själv.
Karta och kompass? Jag tror inte det. Här är ytterligare en förvirrad själ som bara irrar omkring i hopp om att nångång kunna regissera sitt eget liv, åtminstone en dag.
Egentligen tror jag inte de målmedvetna mår så mycket bättre, tänk när inget blir som de tänkt sig?
Barn kommer vi alltid att vara.
Nej jag vill ha kartan och kompassen. Avskyr ovisshet. Att bara släppa taget och go with the flow funkar riktigt dåligt för mig. Det är så nervöst.
Skicka en kommentar