Vad brazigt att vara småsur när man har fått behålla jobbet. Ja se vi 80-talister, vi är smått missnöjda hela tiden verkar det som. Nu ska jag dock förtydliga mig, jag är mycket glad över att få vara ännu ett år på mitt jobb. Jag är ödmjukt tacksam över att få fortsätta, att bli utanför skulle ha smärtat ända ner i själsrötterna. Många många tvingas lämna sina jobb eller bli permiterade så jag är verkligt lycksalig som har kvar mitt. Ändå känns det lite avigt att bli ifrågasatt, fastän det inte alls är personligt. Men återigen, alla anser väl att det jobb man gör så är viktigt, annars är man uppenbarligen på fel arbetsplats. Så glöm min sura ton i förra inlägget är ni rara.
Annars mår ni? Jag är glad i hjärteroten efter en skön och syrerik promenad med the kepps (stavarna). Dessutom får jag lägga till en titel i min CV: hoitsu. Putsade min mans sår idag med en öm fast något skakig Florence Nightingale hand. Det ser bättre ut än i går och jag är förviss om att det kommer att bli hur bra som helst. Gärna inom ett par veckor. Så jag slipper ha honom brevid mig när jag kör. Jag kan delge er en talande dialog från igår:
Jag: - Du gör mig nervös när du sitter och kommenderar mig!
Krycks: - DU gör mig nervös när du kör på det där sättet!
Ja ni ser. Moment 22 i ett nötskal. Nu ska jag bowla med kryckisen och kanske vinna. Men bara kanske.
2 kommentarer:
Bowling med handikapp... ja trodde d var bara i golf man använde sig av sådana spelregler! :)
Benikapp om jag får be :) Hos oss är beinkapp en skälig förklaring till både ett och annat
Skicka en kommentar