Oj wii vad jag har dirigerat orkester ikväll. Det var svårare än jag trodde och jag misstänker att min högra hand kommer att ondgöra sig imorgon. Den darrar nämligen nu när jag skriver eftersom jag verkligen gav mig hän åt att vifta rätt takt åt "min" orkester. Jag tror kryckisen blev lite skraj, han linkade nämligen ut för att starta motskari mitt i mitt ivrigaste svajande.
Kompiskalaset är over and out. Ingen ville hem, det är väl ett bra betyg tror jag :)
Har tänkt över hur enormt priviligerad jag är. Ja jag vet, nu kommer en tårögda tusen tack för detochdetochdet, men jag kan liksom inte låta bli att känna vördnad över alla silverkanter som lyser upp mina dagar. Det känns också viktigt att se dem, ta dem till sig och vara förundrad och framför allt tacksam. Kryckisens ben var nämligen inte så bra i skick som vi kanske hade hoppats och trott, såret hade inte läkts så väl och åtminstone en sena är lite trög i bollen. Genast när jag nämner detta för syster sjuksyster så hämtar hon stuff, kommer hit och putsar såret samt visar mig hur jag ska göra för att, ifall det behövs, sköta om kryckisens ben. Men framför allt så finns hon där, det går alltid att ringa och fråga och man bara vet att det finns ett svar. Medan jag svamlar, ramlar och svävar omkring så är det skönt att veta att det finns maalaisjärki ett telefonsamtal bort. Alla mina systrar är faktiskt en stor orsak till att jag ännu kan tänka mig att ha en härligt stor familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar