söndag 16 november 2008

söndag - yogadag

Yoga.
Har aldrig trott att jag skulle orka "träna". Jag har aldrig varit den som orkat en termin med aerobic, hell jag har knappt orkat ett pass. Alla studs hit och dit, flås, svett och ben och armar som hjälplöst trasslar ihop sig. Högröd i ansiktet, ilsken som ett bi över alla tillkortakommanden. Och total avsaknad av tålamod.

Yoga. Men något smög sig på mig. Placerade sig bekvämt i lotusställning tätt intill min själ och pusselbitarna började falla på plats. Styrkan, mjukheten och närvaron som yogan ger mig är obeskrivlig. Varje gång jag stiger på min matta och tar tag i min andning är det som om jag kommer närmare mig själv. För varje myrsteg framåt som jag tar så känns det som om jag återerrövrar något som jag en gång kunde, men glömde. Jag möter mig själv. Och jag behöver inte längre vika undan med blicken. Jag sträcker på mig själv. Andas. Sträcker upp mina händer och påbörjar dagens första solhälsning.

3 kommentarer:

Unknown sa...

Veit du, jag sku såå gärna hitta tillbaka till yoga, men just nu så hittar jag int lugnet. He finns nating som stör mejj, å jag veit int vad. Irriterande, för jag veit hur skönt he er att yog! =)

Nina sa...

Nu blir jag rörd igen. Precis som igår när jag såg på er. Det finns ju inga ord. Egentligen.

Yoga är.
Varken mer eller mindre.

Ida sa...

Mia---> Yogan finns kvar, tå du e redo. Så ere bara :)

Nina---> Jag ser en yogainstruktör som något av en trädgårdsmästare. Ni sår ut era yogafrön och har glädjen att betrakta fröna gro, växa upp och bli vackra plantor. Alla olika och fina på sitt sätt. Vissa blir starka och välväxta, medan andra mera anspråkslösa men lika viktiga ändå. Måste vara spännande att ha den utsikten som du har framför klassen, själv vet jag nada vad de andra håller på med. Man har fullt upp med sig själv :D