Vemodig vecka i sanning. Adjö till gamla jobbet, adjö till minstingens dagis och adjö till äldstingens lekis. Ett farväl betyder börjar på något nytt, men ett avslut får ta sin tid. Tomrummet får sakta fyllas upp med något annat. Nu väntar jobbet på andra stället, dans för barnen och sedan dubblettkalas om en vecka på söndag. Allt är planerat in i minsta detalj, tack och lov för att jag är en nitisk och kritik jungrfu. Nu kommer mina listor till pass.
Diskussion med äldstingen:
Hon: Varför är du så sur mamma? *undrande*
Jag: Jag har en existentiell kris. Jag grubblar på om jag faktisk är en bra mamma. Är jag det? *lite bedjande*
Hon: Nå, int alltid! *högdraget*
Jag: Va! När är jag en taskmamma? *förnärmad*
Hon: När du tjatar och hötter pekfingret åt oss. *glimt i ögat*
Sedan demonsterar hon hur jag gör. Väldigt träffande måste jag tillägga.
Ps. är det inte gulligt när jag i inlägg efter inlägg suckar över hur buzy jag är. Speciellt med tanke på att jag sitter och knapprar riskakor framför datorn och ger blanka tusan i allt som "borde" ha blivit gjort ikväll för att hålla jämna steg med schemat
3 kommentarer:
*gapflabb*
Detdär om att hötta med fingret och få en rynka mellan ögonen, jag kan se det precis framför mig :)
Men vem har sagt att morsor ska vara bara snälla hela tiden?? Vi är taskiga, snälla, arga, löjliga, glada, pinsamma, ursinniga och listan kan göras lång, man ska ju vara tusenkonstnär och schizofren för att vara mamma, tack så mycket.
Ändå är vi ju bästa mamman för våra barn :)
Javisst är det lite grann vemodigt att lämna allt man känner igen, och ni har ju verkligen mycket nytt framför er. Nytt och roligt.
Skön jobbvecka!!
Kramis
Instämmer med M ovan och jag ser också det förmanande pekfingret framför mej - och jag ler :)
Njut och Lev!!
M & N --> Nej vi mammor ät både det ena och det andra och skönt så. Länge leve mångfalden! Men jag borde knyta min hand oftare för att hindra mitt pekfinger att vifta. Fast bättre det än långfingret förstås...
Skicka en kommentar