Om barn

Vab am morgen. Äldsta hostar. Ordentligt. Minstingen har haft samma åkomma men lyckades av någon anledning komma undan lättare. Hon blir inte liksom lika sjuk som äldsta tösen som i sin tur blir mera sällan sjuk men riktigt redigt när hon väl blir. Jag vet inte vad som är bättre. Mer ofta - men lindrigare. Mera sällan - men rejält.

Minstingen ville läsa saga för mig idag och med stort allvar framförde hon boken Nalle. Sidorna är få, meningarna likaså men ändå tog det sin modiga tid. Inte för att läsningen är slö, både hon och storasystern är fenor på att läsa, men för att efter varje sentens stannade hon upp och grubblade högt:
-Mamma varför har nallen bara en mugg?
-Kanske han inte behöver fler.
-Men tänk om den är i diskmaskinen och han vill dricka, vad gör han då?
-Tja, han kanske inte har diskmaskin utan diskar för hand.
-Hmmm, jo det kan ju gå för sig. Det tar inte lång tid att diska för hand...
-Ok. Fortsätt please.

-----

-Mamma, tänkt att nallen har ett vitt bord, det har vi med.
-Ja.
-Och så har han en vit hakklapp!
-Ja
-Och en rosa sked! Det vill jag också ha.
-Ja.

Och så vidare. Och så vidare. Bra tålamodsträning. Och så tror jag att ifall jag lyssnar på barnen nu så kommer de att lyssna på mig sedan när de blir större. Respekt. Ungefär.