Kort om kort

Julkort, det är ångest på hög nivå för mig.

För det första har jag två söta flickor så egentligen så booorde jag fota dem i julig miljö med tomteluvor på sned och tända ljus som fladdrar. Men jag orkar inte. Eller, jag vill inte. De kommer att fäktas med ljusen före jag har färdigt knäppt alla bilder. Och det fåniga är att jag är överförtjust i alla egenfotade julkort som droppar in i postlådan. Hänger upp dem på kylskåpet, visar dem åt svärmor och så vidare. Men jag orkar inte fota mina egna chicks.

För det andra gillar jag att pyssla, eller - mina barn är galna pysslare. Alltså borde jag klippa och klistra ihop julkort tillsammans med kidsen, gnabbas om vem som ska ha den bästa saxen, vem som har tömt ut allt glitter, vem som har slarvat bort filttyget... Jag orkar inte. Eller, jag vill inte... Men igen, jag älskar hemmagjorda julkort. Hänger upp dem på kylskåpet, visar dem åt svärmor... ja, ni fattar.

Iår ska jag (igen) försöka ta mig i kragen. Bjuda till lite. Låta chix få vara kreativa med sin mor. Skapa julminnen. Ja, jag ska faktiskt försöka. Men om det inte lyckas så tackar jag skaparguden att det finns vackra Jenny Nyström kort i var och varannan butik.

Drömmar

Ska ikväll på en föreläsning om hur man tolkar sina drömmar. Och det bara måste bli intressant. Jag ska fundera ut en bra dröm att försöka tolka sålänge jag kör till Nycabi.

En arbetsdag kvar denna vecka. Skönt. Det som är så underbart med stressiga och tålamodsprövande veckor är att man växer. Fastän det är tufft och lite ledsamt så känner jag mig stark. Härligt att upptäcka nya sidor hos sig själv, att jag faktiskt kan ta motgångar utan att direkt racka mig på själv. Att inse att det faktiskt räcker att göra så bra man kan. Och att det inte betyder något vad andra tycker, så länge man själv vet att man har gjort allt man kan.

Dagens tänk: Åren går, blommorna slår ut likadana...
Åren går... men människan är sig inte lik.
Zenrin Lewis

Juligt

Mycket jobb på jobbet, men det är ok eftersom jag vet att det bara gäller en liten tid. Konstigt vad man egentligen orkar bra när man håller fast vid den tanken. Bara en liten stund. Lite samma sak med julen egentligen, shoppade vad jag hoppades skulle bli de sista julklapparna idag, men än har jag två kvar. En åt ettåriga gullungen och en åt finaste maken. Resten är om än inte inpakterade så åtminstone inhandlade.
Vår familj hör till kategorin "så lite krääsä som möjligt-så mycket mystid som möjligt". Så våra barn får bara typ fyra paket på var - lite kläder, varsin docka och bok samt smålego. That´s it. Jag har ingen lust att överösa chix med presenter som jag ändå måste plocka upp 1000 gånger från golvet. Jag har (vanligtvis) korta dagar och halvtaskig lön för att kunna vara med mina barn så mycket som möjligt, och min man är hemma varannan vecka. Det är en som en enda stor tidlös julklapp som de får njuta av hela året. Hur mycket de nu njuter av vårt påtvingade sällskap är givetvis en annan femma...

Dagens tänk:Man skulle kunna uppfostra två barn för vad det kostar att hålla sig med en last. Benjamin Franklin

damm

Alldeles ensam tillsammans med dammsugare och dammvippa. Ordet städar räcker inte till, det känns som om det går djupare än så. Sorterar, ordnar, slänger, fixar, putsar. Musiken dunkar i högtalarna, jag ömsom sjunger, ömsom lyssnar. Så vad gör jag framför datorn? Lunchar. Ekoäpplen och ekomorötter. Underbart goda. Men nu är de slut, nu återvänder jag till krigsplatsen, nej förlåt. Flickornas lekrum.

Skön söndag på er!

jordad fredag

Fredag. Jag orkade inte äta kvällsmat, somnade vid matbordet och blev tvungen att gå och lägga mig. Flickorna fick sitta kvar och avsluta för sig själv. Sedan smög de iväg upp på vinden för att bygga koja. Jag sov en halvtimme och sedan infann sig orken igen.

Känner mig väldigt jordad just nu, alla känningar och känslor som jag annars upplever verkar vara avstängda. Det finurliga är att jag vet att de är så det ska vara nu, det finns inget annat. Ändå är jag frusterad, avtrubbad och fumlig. Jag har blivit så van, lärt mig att ta för givet. Men nu ska rötterna förstärkas, djupt ner i jorden ska de söka sig och ge mig en ännu stadigare grund att stå på. Det kommer tydligen att behövas.

Imorgon får jag hoppeligen lite egentid tillsammans med min yogamatta och ett värmeljus. Axlarna är styva efter en arbetsam vecka. Det kommer yogan att råda bot på.

Dagens tänk: Vi erbjuds hela tiden tillfälle att vara den vi i grund och botten är.

H D Thoreau

Arma Stefan

Jag har skapat ett monster. Ett litet monster med åtta ben och det smålustiga namnet Stefan. Stefan Spindel. När min dotter hade svårt att sova så hittade jag raskt på en lustigkurre vid namn Stefan Spindel som spinner stora nät och sedan ivrigt väntar på att flugor och myggor ska fastna i det. När en stackats fluga trasslat in sig sedan skyndar Stefan dit, sprutar senap på offret och äter upp den. Enkelt, barnsligt och lite tröttsamt att återberätta varje kväll. För nu är det Stefan som gäller. Nu duger inget annat, inte Pettson & Findus, inte Bu & Bä, inte Astrids vackra väsen. Bara Stefan.

Suck.

Bilden är framgooglad, men ja, ungefär sådär ser Stefan ut.

Stark medicin för starka barn

Inget jobb idag, hemma med trött barn. Men nu borde vi ha sista vaknatten framför oss, både konventionell och alternativ medicinering i full gång. Mina vackra barn har bitit ihop och ätit potatismos med färsk vitlök i, yoghurt fullpepprad med max bifidus, koncentrerad c-vitamin och zink samt druckit hälsote med honung. I utbyte fick de fyra klistermärken som de stolt klistrade upp på sin tavla. De samlar ihop klistermärken till myskväll med hyrDVD med valfri snacks. Och denna kväll av medicinering tog dem en bra bit på vägen. Barnen är nöjda, jag är nöjd. Nu ska vi bli alldeles friska och starka.

Framgooglad bild

söndag - yogadag

Yoga.
Har aldrig trott att jag skulle orka "träna". Jag har aldrig varit den som orkat en termin med aerobic, hell jag har knappt orkat ett pass. Alla studs hit och dit, flås, svett och ben och armar som hjälplöst trasslar ihop sig. Högröd i ansiktet, ilsken som ett bi över alla tillkortakommanden. Och total avsaknad av tålamod.

Yoga. Men något smög sig på mig. Placerade sig bekvämt i lotusställning tätt intill min själ och pusselbitarna började falla på plats. Styrkan, mjukheten och närvaron som yogan ger mig är obeskrivlig. Varje gång jag stiger på min matta och tar tag i min andning är det som om jag kommer närmare mig själv. För varje myrsteg framåt som jag tar så känns det som om jag återerrövrar något som jag en gång kunde, men glömde. Jag möter mig själv. Och jag behöver inte längre vika undan med blicken. Jag sträcker på mig själv. Andas. Sträcker upp mina händer och påbörjar dagens första solhälsning.

Lördagsnöje

Har tvättat fönster idag, ska fortsätta så länge lusten finns. Är annars ingen fanatiker när det kommer till fönstertvätt, tycker att allt är i sin ordning ifall man kan skilja på dag och natt när man tittar ut. Men nu är jag på g, gör lite i gången och så får det bli som det blir. Finaste maken bygger på vår lilla bastu, jag längtar efter att få köpa en skön bastukudde och placera den på lava. Men det dröjer nog ett tag än. Allt har sin tid.

Dagens tänk: "Så länge vi inte i grunden lärt känna oss själva, ter sig andra som främlingar för oss" Zen och konsten att älska av Brenda Shoshanna

Dagens blänk: när jag förnöjt speglade mig själv i det rena fönsterglaset

Dagens sänk: då jag blev tvungen att hårt stå på mig som mamma trots en femårings gråtande protester. "Ja tycker int om de mamma" Nej, jag tycker inte om mig själv alltid heller.

Vilse i tekniken

Uj, jag känner mig så ovan med allt det nya! Jag hade pejl på det tekniska läget på min gamla bloggplats, nu är det annorlunda och utmanande för mitt ringrostiga webbintellekt. Jag är ingen fena på klick klick, men det ska väl gå att lära sig. Piffa upp med lite bilder och så. En sak i taget!

Det passar utmärkt för mig att blogga idag eftersom jag har tappat en del av min röst. Med en del avses att jag kan prata, men det låter lite risigt. Jag är inte förkyld utan det är väl halschakrat som strular. Eller nåt. Enligt min underbara frissa som också är inkommen på både det ena och det fjärde så har jag problem med att kommunicera. Inte svårt att prata, utan att uttrycka mig rätt. Konstigt nog lär det vara kvinnor som har större problem på den fronten än män, som pratar mindre men uttrycker sig själva bättre. Kanske något för oss ladies att fundera över. Säger vi faktiskt som det är, eller låter vi det väsentliga drunkna i ett allmänt ordflöde?

Nu flyttar jag in

Har haft adressen ett tag men inte riktigt tagit tag i det. Väntat, funderat och nojsat på fram och tillbaka. Nu har jag bestämt mig, det blir en ny blogg. Min gamla var trevlig och ombonad, men ibland behöver man ta språnget ut i det okända. Våga släppa taget lite och flytta in i något nytt. Så det är precis det jag gör nu, och jag hoppas att du vill följa med. Jag har inte möblerat klart och det kan hända att det känns lite stökigt men jag lovar att det kommer att bli hur bra som helst. Monolog eller dialog, det bestämmer ni. Jag är öppen för det mesta.

Så sparka av er skorna, sätt er bekvämt framför skärmen och känn er riktigt välkomna.