Vi tar en mus vi tar en sik

För länge länge sedan, långt innan CD skivan var en allemansrätt, bodde en petit tös i ett rött hus på landet. Tösen märkte redan som liten att hon gillade musik, hopprepet användes mera som mikrofon än om jumpparedskap och danssteg övades in. När det kom till själva musiken så gällde det att inte vara kräsen, favoriterna var föräldrarnas Greatest hits, något som tösen naivt uttalade Greta Hits. Och eftersom hennes farmor hette Greta så kändes detta alldeles logiskt och klart. Kassetterna spelades varje dag och vissa låtar landade småningom i själen. Som denna pärla. Eller varför inte denna trallvänliga låt. Småningom växte flickan upp och repertoaren breddades. Men Greta hits lämnade outplånliga spår inom henne och numera finns många av de gamla låtarna representerade på CD skivor och MP3 spår hos flickan som numera bor i ett beige hus på landet. Hopprepen används numera av hennes döttrar och dansstegen dyker väl inte lika ofta upp. Men när huset står tomt och disken är diskad vrids volymen upp, hopprepet förvandlas till mik och alla moves sitter precis var de ska.

Hårklyveri

Å herreje vad jag är trött på mitt hår. Såfultsåfulsåful. Stripigt. Spretigt. Torrt. SST med andra ord. Tre gånger idag har jag fått hindra impulsen att ta barberarsaxen i egna händer och klippa kort hår och lugg åt mig. Lika många gånger har jag konstaterat att mitt jobb på flera sätt är representativt och att mina dagar som trotsande punkare möjligen är över. Försökte övertala min man att klippa mig men han vägrade. Eftersom jag friserar alla andra i familjen försökte jag med om du kliar min rygg så kliar jag din-förklaringen men det gick inget vidare. Han är händig på alla sätt och vis men någon stylist är han väl inte. Och varför uppsöker jag icke en frisör kanske ni frågar er? Ja sini det skulle jag så gärna men jobbet slukar mycket och resten av tiden går åt barna. Med andra ord, när jag jobbar är min man hemma (oftast...) och när min man jobbar är jag hemma (oftast...) Så tack och hej frissatid. Jag-är-så-frustrerad!

Missomare!

Allrighty. Midsommarrapport. Ryggen och nacken har kryat på sig snabbare än jag trodde och utan proffshjälp. Hoppashoppas att det håller i sig. Som det är nu kan jag väl dansa kring midsommarstången och sjunga små grodorna. Inte för att jag brukar göra det men jag kan. Om jag vill.

Hoppas också ni får den midsommar ni önskar. Vilken den sedan är.

Puss.

roboten

Mobilat --> check
Panadol --> check

Nå, då borde kvällen och morgondagen vara räddad. Något hände med nacken och ryggen igår under yogapasset, märkte det först imorse när jag stapplade omkring som en stelopererad panchis oförmögen att röra på nacken. Sedan spred sig pipskapet längre ner och högre upp. Liksom jämnade ut sig. Fast inte på ett bra sätt. Uj vad jag ska uppskatta mina diskar, ligament och jox när de är rörliga igen.

Framtiden är nu

Mina barn servar mig med telefonen. Det betyder att de hämtar den när någon ringer eller om jag får ett meddelande. De är med andra ord mina telefonbetjänter. Nå, everything comes with a price. Får jag ett meddelande så vill de veta vem som skickat den (ibland öppnar de phonen och ser efter vem det är) och vad som stod i det. Så då blir det såhär:
Minstingen: Mamma, du har fått ett meddelande *ger mig telefonen*
Jag: Tack *läser*
M: Vem var det?
Jag: En kompis.
M: Men vem?!
Jag: *stön* Maria
M: Vad skrev hon?
Jag: Inget extra.
M: Jo, jag vet nog att hon skrev något extra!
Jag: Nej.
M: Jåååå, säg!!!
Jag: Jag vill ha mitt privaliv ifred!

Ja, ni fattar. Tänk er ovanstående konversation om typ 10 år. Men omvänt. Hur frustrerande är inte det?

Ring

Det är länge sedan jag har rådiggat modern musik, har mest ugglat i 40- och 70-talet, men efter att ha sett SATC blev jag kär i Beyoncés låt. Och ja, jag har dansat till musiken, härmat B´s moves. Men simdräkten fick snällt stanna i skåpet.

Lödder

Jobb idag, min mor tog hand om ungarna. Före hon for vidare på nya äventyr upplyste jag henne om att jag fyller 30 nästa år. Hon ba
- Ojoj, ja minns precis tå ja fyllt 30. Ja minns precis va ja hadd på me, ja minns att svågern kom ti oss å int kom ihåg min födelsedag...
Ja ba:
-Shit mamma, he e ju superlängsan du fyllt 30, hu kan du minns allt hede*?

Mamma ignorerade min retoriska fråga, istället pratade vi om att jag och the friends ska åka (jo, SKA) till London nästa år för att fira bytet av tiotalet. Jag kan knappt vänta. Enda minuset med London är dock att jag inte får öva min "franska" där. Jo just "franska" med citationstecken eftersom den börjar bli mera hemmagjord än äkta. Fick SMS av Madame M ikväll, hon skrev att vi en trevlig kväll kanske i höst ska få spela petanque och parlera franska med andra wannabefransoser- och syskor. Det känns som om jag dels måste öva in lite fraser och dels köpa en basker. Jag tror på riktigt att min franska blir vackrare bara jag har rätt huvudbonad.

N´est ce-pas?

*Måste bara tillägga, min mamma må ha passerat 30 för en tid sedan, men hon är rasande vacker och ungdomlig. Jag kan bara hoppas att jag har ärvt hennes looksgener.