Sent om cider

Midnatt råder, tyst det är i huset. Tyyyst i huuuuset. Barna sover, tända äro ljuuuusen... Ja, ni fattar. Det är jag och chåkladen och det enda som hörs är klockornas tickande. Vi har ett i varje rum nästan, tidsfacister som vi är. Barna kunde klockan vid fyra fem års åldern, nu har de minutpejl ja tillochmed sekundpejl. Jag är inte stolt, barn borde få vara tidlösa, men vad kan man. Sämre saker finns det att lära sig.

För en pikisekund sedan webbshoppade jag en liten resa, sådär halvspontant. En kryssning till Stockholm, en dag på Naturhistoriska riksmuséet med barna (ja vi är en sån familj) och massor med kramar, pussar, tjafs och gräl. Det kommer att bli awesome, längtarlängtar.
Nu är jag så ledig som man kan bli, spenderar mina fria förmiddagar exakt som jag behagar. Jag kunde vänja mig vid detta. Jag njuter för jag vet att det har ett slut, som det ser ut nu så är min stämpeltid ack så kort. Inga kontrakt är underskrivna, men ifall allt går vägen så återgår jag till jobbet om drygt ett par veckor. Men jag är försiktig än, allt känns äggskalsskört och om jag ropar för hårt så spricker allt. Tassa på tå. Men nu, just nu är allt väl. Det räcker.

Och ingen har väl missat att en av Sveriges absolut bästa författare/skådespelare bloggar igen.