Just den här tiden på dygnet får jag minibryt. Trött, frustrerad och småledsen stiger rädslan upp ur bröstet och jag får bokstavligen tungt att andas. När det finns så mycket jag vill och så många gärdsgårdar att klättra över för att komma dit. Det gör ont att fastna i vassa gärdsgårspinnar. Speciellt när man verkar göra det om och om igen.
Men hösten kommer obevekligen oavsett hur jag än flåsar och försöker hinna med. Och jag kan tvingas infinna mig i att allt är ok fastän pusselbitarna inte faller på de platser som jag vill. Livet är ändå. Och imorgon stiger solen oavsett om molnen skymmer.
ovan: Kvällsprojekt. Mycket mera konstruktivt än minibryt
2 kommentarer:
Minibryt. Ett ord jag kommer spara, tack! Särskilt när jag ser i min kalender att jag smaskar på sista veckorna av min maratonledighet... Det hemska är att jag kände höst i mitt bröst (utan rim dock) igår, tydligt och klart. H.e.m.s.k.a.s.a.k.e.r! Jobbar du jättejättemassor, eller hinner jag kommer cyklande nån kväll och titta på dej?! Vi kan mailas om det!
You came, talked och lämnade toffeffee (stavas det så) och ett lättare hjärta och hjärna. Tack vännen.
Skicka en kommentar