Puls

Storstad för ett dygn och lite till. Underbart med syster, puls och människor fler än vad jag kan räkna. Det är inte jag van med, lantdam som jag är. Chix traskade glatt med i butiker eftersom belöningen i form av hambisar och lek väntade ifall allt går bra. Allt gick bra och barna cashade in sitt pris. Sedan bye bye till systrakär och hello till svägerska och sedan god vän med barn. Intensivt, skratt och ibland stilla gemenskap. Fast inte för någon lång stund, sedan tod pladdret vid igen.

Under ytan, långtnere i dyn låg en viss melankoli. Ett ordlöst avvisande, en stilla glöd som sakta brann ut och slocknade. Aldrig lätt när det inte blir som man vill eller tänkt. Men när den första och smärtsammaste besvikelsen ebbat ut inser jag, det finns något i detta. Jag vet inte än vad det är, kanske en lärdom eller tillochmed en välsignelse. Dimman är just nu för tät, men tiden har en förmåga att visa ifall hjärtat och sinnet hålls öppna. Jag ska försöka. Tills dess tänker jag betrakta min första Buddha. Just en sådan Buddha jag behövde. Nu.