torsdag 28 januari 2010
Mitt liv som hund
Jag blir ofta sur efter att jag har yogat. Ja strax efteråt är jag glad och harmoniskt, svävar på små moln och känner nästan vingarna växa ut. Sedan kommer jag hem och inser att jag har en del frustrationer att ta ut. Någonstans. På någon. Lite intressant det där, menst när man är i surheten så känns det så dumt. Fast man behöver inte blir speciellt floskig för att hitta en orsak, det räcker med att säga att jag gärna skulle ta det lugnt när jag kommer hem från ett svettigt pass men istället väntar nästa rond a la maison. Barn med misstänksamt mycket energi, disk, kläder, grejer... Ja, ni vet. The träsket. Så istället för lattja på soffan med rostat bröd och varm kakao med vispgrädde (ni vet, sådant man ska äta efter att man varit hälsosam i 1½ h) så blir det smörgås på stående vid köksbordet medan två stycken barn står brevid och tigger grädde. Jag får liksom försvara min mat. Som en hund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vet du. Det vänder.
Min After Yoga är ungefär dendär soffan och dendär tekoppen, minus grädden då. Men det var det inte förut, när lillabarnetmitt var mindre och jag behövde ta hand om hela världen när jag kom hem. Nu är det hon som har matat kaninerna färdigt och sett till att ha ätit sin kvällssmörgås innan jag kommer hem - eller så gör hon det medan jag sitter i soffan. Så, fast du redan vet det, så vill jag trösta dej med att det kommer. Det kommer. Hang in there så länge, sitt vackert ;)
Jo. Det gör det och då kommer jag och saaakna tiden då jag visste var barnen var när jag kom hem. Så fint uttryckt: "ta hand om hela världen..." Det är så det kan kännas. Häret och nuet är inte alltid så enjoyable. Men det är ok. Allt är bra. Plats.
I know what you're talking about, sister. Trodde det var endast de gånger mensen var på g, men det händer alltför ofta utan att pms är inblandat. Man får börja slåss med barn som ska i säng eller annat tjafs(eller nåt som blir till tjafs)och man hade egentligen bara lust att köra tillbaka till folkis och lägga sig på golvet igen.
Jag vill bara att allt ska vara fint och prydligt och alla ska vara tysta när jag träder in i huset. Det som möter en är oftast mer lik ett aphus.
Men nåja, jag bor ju åtm inte i Älvdalen och har 14 barn(eller hur många de nu är)som ska ha o'boy ännu halv 9 på kvällen efter att jag kommit hem från min egentid. Om det är en tröst. Kanske lite.
Nina säger ju att det kommer. Just believe. Yes, we can :)
Vi tror på Nina :) Vi har tiden framför oss...
Skicka en kommentar